Göteborgsposten – 5 augusti 1862, sida 1

———————— — öland annat: att det enda tvistefröet som nunera skulle kunna finnas mellan Danmark och Sverige vore väl det af kandidat H. omnämnJa förhållandet; ty i Danmark påstods allmänt utt det tvärtom vore de unga gästerna, som fört danska qvinnors och mäns hjertan med sig hem; men han hoppades att alla skulle inna sig väl härvid och försäkrade att i hans hemort Hörsholm studentmötet aldrig skulle glömmas — det hade gjort de goda Hoörsholmsboarne till de ifrigaste skandmaver i hela Skandinavien. Deretter helsade magister Landtmansson å Upsala studenters vägnar professor Svedelius hjertligen välkommen till Upsala. Professor S. tackade djupt rörd och anhöll på samma gång, att de begge närvarande representanterna från Lund måtte dit framtöra hans varma tack för de minnesrika dager ban der uppleft. Etter sestens slut följdes professor Ljunggren hem under sång. Några offentliga nöjen förspörjas icke förr än om en månad, då det Anderssonska teatersällskapet hit anländer för att den 31 Augusti börja sina representationer å härvarande teater. Som detta teatersällskap ovilkorligen är det bästa af alla landsortstrupper, har det äfven med säkerhet att förvänta sulla hus, om ock en vacker höst skulle blifva en svår rival. Enligt en notabel väderspåmans utsago ha vi nemligen att förvänta en vacker eftersommar och höst — det får alltså blifva en tröst i olyckan, att när slutet är godt är allting godt, ty tillsvidare har man här lika litet som annorstädes haft att beklaga sig öfver någon synnerlig värme eller torka. Det för omkring en månad sedan i Stockholm sammandragna lustlägret ansågs hafva bragt regn med sig. Åsigten kan visserligen synas vara märkvärdig, men är dock ej ny, ty redan för omkring hundra år sedan synes man ha gjort samma sinnrika observation. I veckoskriften Nytt och Gammalt för år 1767 finnes nemligen ett poem med öfverskrift: Hvarföre det gemenligen rägnar, när Guardet är ute och exerceras och lydande: Nu ska de åter ut, som pläga Tordön härma, Och med sitt skjutgevär den kalla luften värma: De spotta eld och krut, der flyger rök och damm, Att modigheten sjelf han baxnas att gå fram. De leka puff och paff, de skjuta att det brakar, Likt dä när åskan sjelf sin våta kappa skakar. Det såleds svaras lätt på frågan, man mig ställt: Hvi alltid rågna plär, när Guardet är i fällt? På det som dagligt sker ju aldrig någon undrar. Är det väl undran värdt, det rägnar när det dundrar ?. Så långt Nytt och gammalt för 1767. — Annat nytt och gammalt lofvas nästa gång af eder korrespondent Mons.