Göteborgsposten – 1 augusti 1862, sida 2

hans knä och kysste honom. Tillochmed vår hund, som eljest morrar åt alla främmande, smög till hans sida och slickade hans hand. O, fader Rocco, fader Rocco! Hennes tårar bröto ånyo ut och det älskliga hufvudet sjönk åter trött ned på prestens knä. Fader Rocco log för sig sjelf och väntade med att tilltala henne tills bon blef lugnare, — Antag, började han efter några minuters tystnad, att Signor Fabio verkligen menade hvad ban sade till dig. Nanina spratt upp och betraktade presten djerft för första gången, sedan han inträdt i rummet. — Antag? upprepade hon och hennes kind började rodna och hennes mörka, blå ögon blixtrade plötsligt genom tårarne. Antag? säger ni fader Rocco! ... Fabio skulle aldrig vilja bedraga mig. Jag ville hellre dö vid er fot än betvifla det minsta ord han sagt till mig. Presten gaf henne ett tecken att åter sätta sig ned. — Jag trodde aldrig att barnet hade så mycket mod i sig! tänkte han. — Jag vill förr dö, upprepade Nanina med en röst som nu började bli ostadig. (Forts.)