Göteborgsposten – 1 augusti 1862, sida 1

Under hela krigets gång, hafva general Mlellan och unionsregeringon icke kunnat få det ringaste reda på fiendens hemligheter, under det denne deremot fortfar att vara väl underrattad om allt som tilldrager sig i unionslägret eller rådet. Staden Washington och hvad som der göres och låtes ligger nästan lika klart tör sydpresidenten som det, som passerar i hans egen stad Richmond; och vällskapskretsarne i Washington, äfven de som äta nordregeringens bröd, anse det knappast värdt att dölja sin belåtenhet, då Södern vinner en seger eller fördel. Följden häraf är den, att general MOlellan, som är ur stånd att göra någon aggressiv rörelse åtminstone på en månad, och kanske icke förrän i oktober, ej är säker en enda dag sor att icke åter angripas från Richmond. Nordens kanonbåtar på Jamesfloden hafva ställts under befäl at kommendör Wilkes, bekant sedan Trentaffären, och kan vara af gagn såsom försvarsmedel, men skall troligen icke användas offensivt. Jamesfloden, mellan Fort Darling och Richmond, är ej någon djup ström säsom Mississippi, utan öfverflodar af grund, der fartyg, som gå 7 fot djupt, icke kunna komma sram. Lägg dertill, att de hinder som rests öfver floden ej äro inskränkta till den ena starka bommen, som sträcker sig från Fort Darling till motsatta stranden, utan befinna sig nära intill hvarandra på en sträcka af sju eller åtta mil mellan denna plats och Söderns hufvudstad och utgöra en sträcka at allt annat än latt öfvervinneliga hinder, ett sådant på hvar tjerdede.s mil, och man kan göra sig en föreställning om de svårigheter som vänta en flottilj, huru stark i afseende på kanoner och manskap denna än må vara, hvilken skulle nu försöka att göra mera än försvara det nya lägret och förse det med sina behofver af lifsmedel m. m. Det ligger det oaktadt i regeringens nuvarande plan, att få det bekantgjordt, att general MOUlellan har i sinnet en aggressiv rörelse, 1 förening med kanonbåtarne, och man bemödar sig af alla krafter att låta folket tro, det han före årsdagen af angreppet på Fort Sumter skall intaga Richmond. Men detta är en tom irring. Han kan ej göra det, med eller utan förstärkningar, och det skall hgga i sydtruppernas skön att taga nästa steg. Emellertid tyckes folket mista sitt lit både till MClellan och regeringen, och envist hålla sig på afstånd från kriget, ulls det mera tydligt får se, hvad vändning det skall taga, och om dess föregående strider och uppoffringar för saken icke varit helt och hållet onyttiga. Beviset på folkets förtroende skall vara dess skyndsamhet att ställa sig bland de frivilliga. En konskription skall endast gifva bevis på regeringens stränghet och mängdens ljumhet. Hade folkets ifver varit lika stor som den var för tolf månader sedan, efter anfallet på Fort Sumter, skulle 150,000 man, istället för 15,000, redan nu hatva besvarat presidentens krigiska proklamation. Presidenten sjelf är ej mera så populär som han var. De sista dagarne hafva verkat en förändring i det allmänna omdömet om hans skicklighet, och många, som förut odeladt beundrade hans karakter, börja nu påstå, att han ej är vuxen sin plats — att flit och hederlighet icke äro af någon nytta i en farlig kris, utan snille eller stor förmåga. Ledarne af det abolitionistiska partiet hafva börjat uttala sig emot honom, derföre att han ej mera uteslutande egnar sig åt advocerandet af deras sak; under det att det demokratiska partiet, som blef splittradt och slaget genom hans val till president, nu återförenar sina brutna men icke modfällda legioner, och åter tillkännagitver sin afsigt att, huru kriget än må gå, leda landets regering. Om man betraktar allt, är det ej någon glad utsigt re