Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 2

den, och återvände derpå till den etörre ateliern. Emellan honom och dörröppningen stodo tre stolar. Då han gick förbi dem v.drörde han tankspridd ryggstöden på de båda första, och gick förbi den tredje, men just som han skulle återinträda i det större rummet, stannade han liksom fattad af en plötslig tanke, återvände hastigt och vidrörde äfven den tredje stolen. Han såg upp då han återvände till det yttre och mötte prestens blick med tydlig förundran riktad emot sig. — Signor Fabio! utropade fader Rocco med ett sarkastisk leende, hvem skulle någonsin ha trott att ni var vedskepplig. — Min amma var det, svarade den unge mannen rodnande och med ett tvunget skratt Hon lärde mig några dumma vanor som jag ännu ej öfvervunnit. Med dessa ord gick han hastigt ut efter att ha gifvit de qvarvarande en afskedsnick. — Vidskepplig! sade fader Rocco sakta Han log ånyo, syntes för en stund göra några reflektioner, gick till fönstret ock såg utåt gatan, som åt venster ledde till Fabios palats och åt höger till Campo Santo, i hvars närhet Nanina bodde. Presten kom just i rätt tid till fönstret för att se den unge mannen taga vägen Ååt höger. Sedan en annan half timma förflutit, lemnade