Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 2

dig om penningar, huru vill du då förklara din ifver att ästadkomma ett giftermäl emellan Maddalena och Fabio. Hon har haft anbud af fattigare män, och du visste af dessa anbud, men du har aldrig förut visat nägot intresse för antingen hon antagit eller förkastat dylika. — Jag antydde, då Fabio för slera mänader sedan först inträdde i denna atelier, mina skäl i afseende härpå. — Det var en temligen obestämd antydan, broder; kan du ej vara tydligare idag? — Jo, jag vill vara det. Låt mig för det första försäkra dig att jag ej har något emot den unge mannen sjelf. Han må vara litet nyckfull och obeslutsam, men han har intet ohjelpligt fel, så vidt jag funnit. — Det är ett temligen kallt loford, Rocco. — Jag skulle tala varmt nog om honom, ifall han ej vore representanten af en oerhörd orättfärdighet. När helst jag tänker på honom tänker jag på ett brott, hvars följder hans nuvarande existens vidmakthäller, och om jag talar i kall ton om honom, så är det endast af detta skäl. Luca vände bastigt blicken från brodern och började tankspridd sparka på marmorslisorna som lågo kringkastade på golfvet omkring honom. (Forts.)