Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 2

att afsända penningar, vare sig äfven mindre summor, i orekommenderade bref, emedan styrelsen icke ikläder (och omöjligen kan ikläda) sig nägon risk, i händelse de bortkomma; och åtminstone att ej nedlägga dem i breflådorna. Denna varning är fullt berättigad och kan ej nog inskärpas, icke derföre att det, såsom ins. sedermera angifver, är nära säkert, icke ens sannolikt, att man då falltid) blir af med sina penningar; men derföre att det kan inträffa och att, om det någon gång inträffar, det för afsändaren är lika omöjligt att bevisa, att ett så beskaffadt bref, med ett visst innehåll, verkligen blifvit å postkontoret inlemnadt eller i brefläda inlagdt, som för postverket att utröna, hvar eller huru ett sådant bref, som, utan annotering eller möjlighet till fullkomlig kontroll, passerar många händer, hvaribland ofta såväl afsändarens som emottagarens egna buds, bortkommit. Insändaren har, säger redaktionen, upplyst — förmodligen uppgifvet — att tvenne bret ivnehållande bestämda penningebelopp, hvilka blitvit nedlagda i en uppgifven breflåda, icke kommit adressaten tillhanda. Med anledning häraf får undertecknad, under hvars uppsigt i detta hänseende de brefbärare stå, af hvilka de flesta (ej alla) breflådorna tömmas, och på speciel anhållan af dessa bretbärare, hvilka alltid i första rummet träffas af obehöriga misstankar, anmoda den anonyme insändaren att personligen vända sig till mig med upplysningar, angaende ifrågavarande bref, och i hvilken breflada de skola hafva blifvit nedlagda. Insändaren har, säger vidare redaktionen, härtill anknutit förmodanden, hvilka icke kunna återgifvas. Månne det ej då varit bättre att alldeles med tystnad förbigå dem ? Ingen kan förbindra att hysa törmodanden, men sättet att yttra eller insinuera eller omnämna dem kan vara mindre förtjent af att benämnas aktadt. Slutligen yttrar redaktionen: Vi instämma dock med insändaren i den åsigt, att det är bättre att bekosta den obetydliga rekommendationsafgiften, än att nära nog med säkerhet blifva at med sina penningar och dertill ha den harmen, att ha bidragit att rikta vederbörande med mindre hederliga extra inkomster. Lemnande derhän hur pass thederligt ett så beskaffadt yttrande, om säkerheten att genom vederbörande blifva af med sina penningar, må kunna anses, vågar undertecknad försäkra, att ofta då det klagas ötver förkomna bret, med eller utan penninge-innehåll, är det sannolikt, att någon felaktighet af afsändaren blifvit begången, medelst oriktig adress eller uraklätenhet att påsätta trimärken eller dylikt; att i åtskilliga specielt kända fall det varit sannolikt, att brefven aldrig blifvit i brefladan nedlagde; att i ett par andra det visat sig sannolikt, att bretven icke blifvit framlemnade af det bud, som å postkontoret afhemtat dem; att vid ett tillfälle för längre tid sedan breflådan vid jernbanan befunnits med våld uppbruten, något som utan vakthållning vid hvarje breflåda icke kan absolut förekommas, och att då möjligen något af dess innehåll blifvit plundradt; samt att man är tacksam för hvarje upplysning, som kan leda till upptäckt, huru ett bref verkligen förkommit, och att ingen vederbörande torde vilja skydda eller lemna obestraffad den, som möjligen tillhörande kongl. postverkets personal, på ena eller andra sättet, kunde befinnas dertill vållande, men att förmän icke hatva rätt att utan grundade skäl misstänka någon underlydande. Göteborgs Kongl. Postkontors Afdelning för ankommande poster d. 30 Juli 1862. Georg Ameen Postdirektör. Det vill af ofvanstående, nog häftiga skrifvelse se ut som Red. ej skulle handlat i sin goda rätt, då den gjort allmänheten uppmärksam på vådan, att i orekommenderade bref afsända penningar. Hafva vi i våra händer ett dokument, undertecknadt af känd person, hvilket bestyrker att bref blifvit nedlagda i en viss postlåda och ej kommit adressaterna tillhanda, måste vi anse det såsom vår pligt att derpå fästa uppmärksamheten. Det må föröfrigt blifva dens ensak som förlora penningarne, om han hos chefen för de personer, som tömma lådorna, vill göra anmälan derom. En sådan anmälan skulle då afse att kunna återfå det förlorade, eller åtminstone en ringa förhoppning att veta hvart det tagit vägen. Detta är en helt annan sak, än en varning till allmänheten att ej utsätta sig för samma förlust. Dessutom, om det är för postverket omöjligt att utröna hvar eller huru ett sådant bref förkommit, hvartill tjenar då en personlig anmälan hos vederbörande? Skulle emellertid något genom upplysningar kunna uträttas for spaningars anställande, kunna vi nämna att de ifrågavarande båda brefven vid olika tider blifvit nedlagda i postlådan vid hangården, det ena, adresseradt vill hr A. Boman i Stockholm, d. 18 Juni kl. omkring 7 på morgonen, och det andra, adresseradt till hr assessor Lagerlöf i Karlstad, d. 30 Juni på aftonen. Från Hufvudstaden.