Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 3

44 MET 1114— 442 65 MUvbL IUHJKAandd HUS 10211) att sysselsätta sig med solkens dagshistoria, än med den gawla, hvilket andra, försedda med lika stor kassa skulle kunna gora lika bra om icke vida bättre. Utrustningarne af den franska expeditionskåren till Mexico bedrifvas med den största ifver. Man tror, att hela armekären, 30,000 man, skall kunna vara i Vera Cruz i medlet af september. Den 1,800 man starka Åuavkå-j ren, som inskeppade sig i Algier, för nägon tid sedan, har inträffat på Teneriffa. Det var ämnadt, att den skulle å Guadeloupe vänja sig vid klimatet, men då Zuaverna fingo höra, huru deras vapenkamrater inne i Mexicanska landet voro hotade, begärde de sjelfva att genast få skynda dem till undsättning. Man hoppas, att Lorencez skall genom denna förstärkning kunna utan fara afvakta Foreys ankomst. I Paris skall på förslag af kejsarens egen boktryckare med snaraste utkomma ett nytt verk, hvilket lofvar att väcka ej ringa uppmärksamhet. För ett par år sedan blef neml. hr Armand Bachet skickad af Franska regeringen till Venedig, för att forska i arkiverna derstädes. Resultatet at hans forskningar blir det nämnda verket, som skall bära titeln La diplomatie venetienne och kommer att innehälla många vigtiga upplysningar om diplomatiens historia. Österrikiska regeringens halfofficiela Donau-Zeitung uttalar öppet sitt missnöje öfver konungariket Italiens erkännande, på grund af den farliga princip, som bladet ser dold deri: Det tyska förbundets organisation, säger tidn. står folkrättsligt lika fast som de furstetroner i Italien, hvilka Sardinien sammanstörtat med annexionens förstöringsmaskin. Erhåller nu den raskt utförda handlingen, som ej ens företer kännetecken till varaktighet, berättigande, — hvarföre då icke öfverallt, hvarföre icke isynnerhet i Tyskland, der det finnes så rikligt stoft till annexion? Vare det långt ifrån oss att vilja ge rum åt den misstanken om att den herrskare, som nu bekläder Hohenzollrarnes ärftliga tron, skulle låta förleda sig att efterhärma Victor Emanucls exempel. Men det gäller här ej allenast enskilda personligheters vilja, utan principernas makt. Och af detta skäl tro vi, att det alldeles icke ligger i de öfriga tyska hofvens välförstådda intresse att följa Preussens exempel. Enligt en kejserlig rysk ukas af den 18 d:s skall den i Polen stationerade armekåren fullständigt omändras, och ett stortperso nalombyte bland de högre officerarne har gjorts. Till högste betälhafvare öfver alla de kejserliga trupperna i Polen är utnämnd general Ramsai, som i sex år varit chef för grenadierkåren. I Petersburg utsprides alltjemt en mängd upproriska flygskrifter, upprop och plakater. Polismästaren har hos polisembetsmännen inskärpt, att den största vaksamhet bör iakttagas med hänsyn till utspridande af dylika skrifter. En korresp. till en tysk tidning skrifver, att innevånarne i Serbien genom de sista händelserna slagit tre flugor i en smäll: de hafva fått turkarne ut ur Belgrad samt schwaberna (tyskarne) och judarne ut ur landet. Korresp. tillägger med någon bitterhet den rätt karakteristiska anmärkningen, att serbernas glädje öfver att ha blifvit af med tyskarne är fullkomligt lika stor som deras glädje öfver att ha blifvit af med turkarne i Belgrad. Från Amerika skrifver Times korrespondent af den 8:de bland annat: De blodiga drabbningarne förliden vecka skola säkerligen sluta sommarfälttåget. MDlellans nederlag skall utan tvifvel föranleda en personalförändring iregeringen. Krigsministern Stanton har aldrig varit populär, och ifall Lincoln gifver efter för den allmänna meningen, som uttalar sig mycket högröstad, skall Stanton före veckans utgång befinna sig på en eller annan gesandtspost. Korrespondenten påstår — med hvad beviskrafts skäl nämnes ej — att stämningen i Norden, synnerligen inom handelsklassen, blir alltmera böjd att mottaga en enropeisk bemedling; dock måste en sådan utgå från ett störro antal makter. Ett bemedlingsanbud från Frankrike och England ensamma skulle blifva afvisadt. Från New-Vork skrifves under d. 16:de, att flertalet af representantshusets medlemmar från mellanstaterna äro emot Lincolns förslag om slafvarnes frigifvande. — Man finner härat ytterligare bevis, om sådana skulle behöfvas, på att slaffrågan ingalunda utgör nervus rerum i Nordstaternas undertryckningskrig mot Sydstaterna. Vinner Mellanstaternas motvilja anklang och går ej förslaget om slafemancipasrionen igenom i kongressen i Washington, då kunna vi sannerhgen icke inse, hvarsöre man längre skall tveka om att söka med I kraft göra slut på det olyckliga kriget, hvil