Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 3

skrifver en korrespondent: De muratistiska uppviglingarne i Neapei hade en mening: man tyckes räkna derpå att italienarnes otålighet, hvilken genom det skydd, som den napoleonske örnen oaktadt alla goda diplomatiska tjenster för Victor Emanuels erkännande gifvit de bourbonska banden, blifvit ställd på ett hårdt prof, slutligen skall rycka till och leda till händelser, hvilka skulle kunna plötsligt erbjuda nya utsigter för Neapels lösryckande från det nordliga Italien. Framti den må visa, om man i Tuilerierna verkligen drifvit ett alltigenom trolöst spel med Italien: vi tro det icke; men vi tro, att fransmännens kejsare icke gjort rätt deri, utt han så nästan med flit närt misstroendet och nästan beröfvats all tacksamhet för den hjelp han förr gifvit italienarne. Det finnes ganska mänga i Europa, som ej kunna undertrycka den farhägan, att kejsar Napoleon icke skall godvilligt draga sig tillbaka från Rom, förrän han med Nizza och Savoyen under sin spira förenat äfven ön Sardinien, och det finnes många, som tro, att Ratazzi under sitt sista vistande i Paris lätit aftubba sig ett löfte i denna riktning. Till dessa misstrogna hör såsom bekant äfven Garibaldi. Des: sa stämningar och äsigter bör man icke förbise, om man vill göra klart för sig den tilltagande fruktan för en expedition till Rom af mannen från Caprera. Denna fruktan har herrskat i flera veckor och parisertidningarne hafva ofta hänvisat på den ofantliga förvirring, som måste uppstå, om fransmännens kejsare skulle af lutter obeslutsamhet bli tvungen, att lössläppa sina trupper mot Italien och göra affärer tillsammans med kejsaren af Österrike. Från de norditalienska städerna hafva unga män begifvit sig på vandring till Genua och Palermo; i Rom har man redan sedan i medlet af deuna månad Åbland romerska befolkningen spårat inflytandet af den politiska rörelse, hvars skådeplats Sicilien nu är, ja, rörelsen uppnådde snart en sådan höjd, att den franske ötverbetälhafvaren skickade två bataljoner och sin artilleriförstärkning till Civita Vecchia, för att betrygga denna punkt mot ett öfverfall. Från kejsar Napoleon i Vichy hafva till Montebeilo och Lavalette i Rom skickats befallningar, hvilka föreskrifva öfverbefälhafvaren såväl som gesandten stränga åtgärder, för den händelse att påfvens verldsliga välde skulle komma i fara. D. 20 juli erhöll franska kusteskadern i Toulon befallning, att göra sig i ordning till att löpa ut till Civita Vecchia, och ännu samma dag skyndade den befälhafvande linieskeppskaptenen å denna eskader med en avisoångare i förväg dit. Telegrafbyrån i Toulon hade strängt förbjudits att låta dessa åtgärder komma till allmänhetens öron. Först nu ha de på enskild väg blifvit bekanta med det tillägg att d. 21:ste tvenne stora ångfregatter Descartes och Gomer i fullständig krigsrustning och med i krig öfligt antal manskap lupo ut ur Toulons hamn. Trenne italienska krigsskepp ha redan i en vecka kryssat i de sicilianska farvattnen. Enligt sista underrättelserna, har Garibaldi, efter det han i Corleone i Mazaradalen hållit ett häftigt tal mot fransmännens kejsare, vändt tillbaka till Palermo, der han ligger sjuk; i hans omgifning stå tvenne partier emot hvarandra, af hvilka det ena manar till att bryta löst, det andra till tålamod; Garibaldis måg hade skyndat till Palermo, för att stärka det senare partiet; i Turin trodde man, att Garibaldi skall taga sitt förnuft tillfånga. Annorlunda dömer man uti Paris i officiela och offiösa kretsar, såsom Patries bekanta uppgift om att Garibaldi tänker landstiga i Kyrkostaten med 6,000 frivilliga, för hvilkas motande franska regeringen utsändt 6 krigsskepp. Vågar Garibaldi det djerfva strecket, skall han således under vägen stöta mot starka trämurar Huru annorlunda skulle det icke vara nu, om Frankrike straxt efter Gaötas fall ärligt och starkt tillbommat romerska gränserna till lands och sjös och motarbetat det bourbonska ban: ditväsendet lika eftertryckligt som nu Garibaldis befarade expedition. I dess stalle börja åter de reaktionära banden nu landstiga i Syditalien, utan hin der kommande från det påfliga området. Blanc andra nämnes en kår af 250 bayrare, son inskeppat sig i Civita Vecchia, för att be gifva sig till någon punkt på neapolitansk: kusten. Rom och Civita Vecchia stå båd: under uteslutande uppsigt af den franska po lisen, och de 250 bayrarne skulle omöjliger kunnat lätta ankar i sistnämnda hamn utar formlig tillåtelse dertill af franska myndighe terna. Sådana fakta vittna tillräckligt on den egentliga hjertemeningen med fransk: politiken i Italien; hvarföre man ej heller m undra öfver att den varmhjertade Garibaldi den outtröttlige patrioten och frihetshjelten UHngnanhladat hlifva 1:1 varmara I aina Sarg