Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 1

Prolog, framsagd vid en Konsert i Marstrand d. 9 Juli 186. till förmån för skeppsbrutnes enkor och barn. Från skilda nejder kommo vi Till oceanens öde strand Att andas svalka vid dess rand Och skölja lifvets damm deri, En skatt vi sökt, en underpant På lugnet af vår lefnads dar: Den skönsta perla hafvet bar, Den ädla helsans diamant. Om henne sjöng i fordomtid Den svenska diktens fader, att Så dyr är ingen kronas skatt Och så omistlig för vår frid. Ty brister hennes sköra tråd, Som brutna blomster ryckas vi Ifrån den jord vi rotas i, Att skåda bort mot himlens nåd. Vi vandrare vid hoppets staf, Med samma mål att blicka mot, Vid samma kala klippors fot Och samma ändlöst vida haf; Likt seglare på samma våg, Den samma planka skydd beredt, Vi dela ljuft, vi dela ledt, Vi växa samman i vår håg. Och de bland oss, som, vuxna blott Vid elfvens strand, vid insjöns brus Och täcka lunders aftonsus, Naturens storhet ej förstått;