Göteborgsposten – 28 juli 1862, sida 2

Med dessa ord räckte han mig portföljen. — Och nu min dyre vän, farväl, tillade han i det han lade händerna på mina skuldror, lutade sitt hufvud emot mig och hviskade en tyst väsignelse. Farväl, tills vi mötas igen, fortfor han och reste sig upp samt tryckte min hand i ett fast handtag. — Farväl tills imorgon, svarade jag bekämpande de känsl r, som nedtryckte mig. — Ja, tills imorgon, upprepade han och sjönk på knä bredvid sängen. Evigheten är blott ,imorgon. Jag vände mig om med bristande hjerta, lemnade cellen och var inom få ögonblick utom fängelset. Luften vppfriskade mig; jag gick öfver gatan och uppför de trappsteg som leda till Calton Hill. Jag hade dock knappt hunnit uppför dem, förrän jag hörde de tunga reglarne till fängelseporten skjutas undan och mitt namn ropas af en bland fångvaktarne. Jag vände genast om och lydande mannens tecken att skynda mig, rusade jag utför trappan, sprang öfver gatan och inträdde åter i fängelset. — Han är död, sir, han är död! för Guds skull kom med! skrek mannen i det han skyndade framför mig. Detta slag tillintetgjorde mig. Öfveranstränge som jag på sistone varit af så många stridige känslor, paralyserade denna nya olycka alla min: