Göteborgsposten – 28 juli 1862, sida 2

senterar. Men nu, Keigbtly, finnes ingen belöning mera för mig, ingen annan än i himlen, ingen annan glädje än i döden .... Hvad är detta, tillade han med en lätt förändring i ton och sätt, i det han pekade på ett instrument i etuiet. — Blott en bläspipa, som jag lagt till de andra instrumenterna, svarade jag. — Godt. Var god och gå efter den der portföljen vid väggen åt mig, ty jag är trött idag och har ej lust att röra på mig. Jag reste mig upp och gick tvärt öfver golfvet efter den begärda portföljen. Då jag vände om, märkte jag att han hade ena handen i sin rockficka och med den andra likgiltigt slog igen locket till etuiet. — Jag har något att bedja er om idag, Keigbtly, fortfor han, och önskar att ni måtte ursäkta min begäran. Det är att ni idag ville lemna mig genast ty jag har göromål som ej tåla uppskof. — Med hvem då? frågade jag litet förvånad, ty jag visste att alla hans öfverläggningar med advokaten, som skulle försvara honom under rättegången, voro afslutade. — Med Gud, svarade han högtidligt. Efter en kort tystnad fortfor han: Tag denna min sista gåfva och behåll den för den sanna vänIskaps skull som lefvat oss emellan,