Göteborgsposten – 28 juli 1862, sida 1

— WL——wwrrrr———— med en beundransvärd finhet, utskurna föremäl af elfenben, sköldpadd och perlemor, utskurna och inlagda träsaker, korgoch tråflätningar, måladt och lackeradt porslin, nägot deraf så fint som äggskal, alla slags ting af brons, gjutna och graverade metaller, vapen, vätda saker af silke, ull och bomull, broderier, mineralier och andra råämnen, böcker, kartor och teckningar, astronomiska och kirurgiska instrumenter, en samling japanesiska lakemedel, en annan af de mest omtyckta japanesiska leksaker och många andra föremål, som jag icke kan minnas. Den, som icke kan resa ull Yeddo och Raugasak., kan här göra sig bekant med Japans utförselartiklar och bilda sig en rätt god föreställning om landets tillstånd. Skulle man i korthet angifva den grundtanke, som genomgår hela utställningen, eller angifva dess mest karakteristiska drag, så mäste man säga att det är en storartad tällingskamp mellan England och Frankrike. Alla de andra länderna, från Belgien till Grekland och från Italien till republiken Ecuador, äro endast tilltälligheter, hvilka gerna kunna försvinna utan att forändra något väsendtligt i utställningens karakter; det verkliga och djupa intresset fäster sig vid det sätt, hvarpå Europas tvenne bangrförare, dessa hjertliga allierade och ännu hjertligare rivaler profva hvarandras kratter. Sol och vind äro ej skutade alldeles lika; England har vida mera plats och möter ätven med nästan dubbla antalet utställare, men Frankrike har till gengäld kunnat göra ett omsorgsfullare urval, och bland dess 3,621 utställare fionas så eller ingen, som icke presterat något utmärkt. Engelsmännen äro mycket förbehållsamma i sina omdömen ötver fransmännen, men studera dem omsorgsfullt; fransmännen äro mera öppna, de erkänna beredvilligt de stora framsteg, som engelsmännen gjort sedan 1851 och 55, isynnerhet med afseende på smak och former, men deremot påstå de, att de bästa engelska sakerna förskrifva sig från franska tecknare och franska arbetare. Den omsesidiga alundsjukan har icke direkte gjort sig gällande vid bedömandet af hvarje lands bidrag, men man spårar den öfverallt; det år den, som man fär tillskrifva de starka rifningarne mellan franska kommissarierna och utställningskomiten; det är äfven den, som ligger på botten at de besynnerliga skildringar, som franska korrespondenterna hafva gilvit af London under utställningstiden. Eugelsmännen, som gerua vilja bespotta andra och håna fransmännen, hafva torargats mycket mera, än de vilja medgitva, ötver dessa däraktiga Iranska korrespondenser, hvilka sannerligen vittna om sina författares obekantskap med engelska hfvet och folket, isynnerhet har Alfred Assolant uppretat dem, och i stället sor insolence säga de nu assolance. Naturligtvis bar den inbördes atundsjukan blifvit ännu starkare genom handelstordraget; förr var den mera en fålänglighetsfråga, nu deremot svår marknaden öppen på båda sidor om kanalen, och det gäller sjeltva förtjensten som på industriens fält ju brukar gå före äran. Denna rivalitet är ingenting annat, ån en naturlig följd af förhållandena, och den år tillochmed ett nödvändigt vilkor för framåtskridandet; de båda landerna skola endast vinna derpå och genom den tätlingsstrid, som föres imellan dem, komma till att finna de områden, der hvartdera utaf dem kan uträtta mest. Det är ej tvifvel underkastadt, att engelsmännen studera sina medtäflare i de minsta enskildheter och vilja sträfva ester att tillegna sig deras företräden, så alt de vid nästa verldsutställning skola ha gjort nya framsteg; fransmännen å sin sida försumma icke heiler tillfället att skörda nyttig erfarenbet och skola känna sig sporrade till att häf— — äcw-W-—