Göteborgsposten – 28 juli 1862, sida 1

mun var öppen och med vildt stirrande ögon be-4 traktade han detta ansigte, hvilket oaktadt allt vanhelgande alltjemt var underbart skönt. — Förfärlige bof! Mördare, röfvare, fege usling! ropade Whinston med hes missljudande rost, och fattande en knif, som Mjust lagt ifrån sig, tog han ett språng öfver bordet samt måttade ett hugg åt sin rival. Hans arm sänktes med blixtens hastighet, men Gratton ryggade tillbaka och tycktes till en börjaa vara oskadd. I nästa ögonblick märktes dock en droppa blod på hans nacke. Hans anletsdrag sammandrogos förfärligt och vexlade från blått till gult, hvitt och grönt. Den intensiva ängslan och pinsamma bön om hjelp som målade sig i hans ögon blef förfärlig att betrakta, medan hela tiden ett hväsande, gurglande ljud hördes från hans nacke, som svällde upp och blef alldeles svart. Slutligen öppnades de likbleka läpparne och i en djup darrande hviskning yttrade han: Hjelp mig, jag dör! I nästa ögonblick sjönk hans hufvud med en ryckning ned mot bröstet, och Mark Grattons döda kropp föll, i en hög af stoft, ned på golfvet. Utan en tanke eller blick på sin döda medtäflare, tog Whinston upp det nedfallna lakanet, bredde det öfver sin fästmös kropp, kastade sig till dess barm och försökte att med utbredda armar för profana ögon dölja dessa liflösa behag.