Göteborgsposten – 28 juli 1862, sida 1

Göteborg d. 28 Juli 1862. Vår lilla vidräkning med Handelstidningen i den skandinaviska frågan har synbarhgen fallit densamma något oläglig. I brist på bättre argumenter tor sin sak, har den, sjelfbelåtet inbillande sig att den både kan tala och verkligen talar i hela den evenska allmänhetens namn, sökt framställa våra sannt skandinaviska äsigter såsom oavenska. För vår del hatva vi aldrig åsyftat att i behandlingen af allmänna eller enskilda frågor göra vår tidning till en tolk af allmänhetens eller ens något mer eller mindre måkirigt partis åsigter och önskningar. Vi ha sastmera estersträfvat att i allt söra det rättas och sannas talan; men vi äro för vår del öfvertygade, att om svenska allmänheten också frän begynnelsen varit mest benägen att, i obekantskap med verkliga ställningen, tillsvidare omfatta sådana åsigter som genom sin ultrasvenskhet varit antiskandinaviska, så är den tiden längesedan förbi, ifall den någonsin funnils, då man icke kunde utan skam eller skada omsatta och öppet försvara andra, rent motsatta äsigter. H. T, har ordat mycket om skandinaviska sraser, men vi frukta att dess egen skandinaviom, sådan den sist uttalat sig, helt och hället upplöser sig just i fraser, som på köpet äro alltfor mycket antiskandinaviska. (Det ar för resten särdeles betecknande au sjellva namnet numera icke kan undvaras, likasom mormoner och andra grofva kättare likvisst alltjemt vilja vara kristna!) H. 1. torde emellerud sjelf kunna inse atv det icke är nog att säga sig vilja elt enigt Skandinavien, ifall man dermed skulle mena något helt annat än andra menniskor eller för sitt bifall till det ena eller andra steget i skandinavisk rikwing :tålla vilkor, som icke kunna nu uppfyllas. Det synes eljest t. ex. vara klart, att en person, vom icke vill sälja en egendom, kan uttrycka detta så att han fordrar ett pris som ingen kan betala. Man behöfver blott kasta en blick på H. T:s skandinaviska program. Den vill sasom en framtidsförboppning en konung, ett rike, men då det ena som det andra på köpet blifvit bundet vid vilkor som ej ännu uppfyllts och mähända aldrig kunna uppfyllas, är härom ej mycket tala. — Den vill nu (och har alltid(:) velat) en förbundstat, med ett unioneparlament! Det är mähända endast med beräkning att för sin åsigt om fördömligheten af ett försvaraförbund med Danmark vinna ett både talrikt och särdeles aktningsvärdt parti inom vårt land, som H. T. bland skälen deremot anfört, att detta förbund kanske kunde begagnas såsom ett medel att upprätthälla eller snarare återupprätta en dansk-holsteinsk helstat. Säkert är emellertid att så väl danskar som t. ex, Ungrare och Venetier väl veta hvad betydelse det ligger under detta ord, och derfore sky sjelfva tanken derpå såsom pesten. Och hvad är det då som skiljer helstaten från andra möjliga och omöjliga styrelseformer? Det är icke den gemensamme konungen (ehuru H. T. svårligen lärer inbilla någon att ett unionsparlament kan tänkas utan en gemensam styrelse, en enda regent), utan nätt och jemnt Aunionsparlamentet, der representanterna från skilda länder, skilda nationer, samlas till gemensamma rådplägningar och besiut. Den som icke medgifver ett Skandinavien på annat vilkor än det af H. T. Lörda, gen d. 26 Juli 1862 bestämdt uttalade, den är A — —