Göteborgsposten – 26 juli 1862, sida 1

Götehorg d. 26 Juli 1062. Dogmtrosifrarne. Religionshistorien fö reter alltjemt samma skådespel, som nu i vår: dagar erbjudit sig för våra ögon. En andlig rörelse, som på sin tid varit fullt berättigac såsom en protest mot någon till ytterlighe drifven missriktning, i kyrkan eller tidsandan har omsider stelnat i vissa yttre former, de! det tillsälliga och onödvändiga så gjorts til hutvudsak, att det icke längre blir fråga om kärleken och ödmjukheten såsom det rätta kännemärket på sann kristendom, utan om yttre gerningar eller munnens bekännelse — så kallad dogmtro. Den nödvändiga följden blir då, att karlekslösheten och det okristliga sinnet hos de renläriga, grundliga anhängarne af den Åorthodoxa kyrkoläran förr eller senare nödgar mera ömtåliga samveten att i något annat än kyrkomötenas beslut och theologernas spetstundigheter, söka och finna kristendomens sanna väsende. Följande sina rättrogna lärares råd att ransaka skrifterna, inse de snart nog att just de satser, på hvilka största vigten lägges, de som hårdast binda friheten och mest strida mot förnuftets oafvisliga fordringar, allramest sakna stöd i bibeln. Deras samvete bjuder dem att i en så helig sak icke förtiga de sanningar som stå så klart för deras själs ögon; de kunna åtminstone icke med lugn oupphörligt höra dem förkättras eller förhånas. Sådant öppet uttalande af hjertats innersta mening är lyckligtvis icke i vårt land nu förbjudet. Bälets eld är icke längre till hands att förqväfva tankeoch talfriheten; fängelsets dörrar sluta sig icke längre för alltid kring den djerfve trotsaren af prestväldets bud. Men den goda viljan saknas nog icke, fast förmågan fattas, och menniskonaturen är sig öfverallt lik. Den gamla trons anhängare kunna ej föråta att man genom de nya lärorna hos dem eller deras bröder väcker en samvetsoro, som senast borde öfvertyga dem om falskheten af a S