Göteborgsposten – 23 juli 1862, sida 1

—— ——— för öfrigt säga om drottning Victoria sjelf! Icke annat, än hvad som höfves att säga om en ädel sorg och ett ömt hjerta, men medgifvas måste, att medan landets moder sålunda stänger sig inne och går klädd i svart ylletyg, är det flere, än de japanesiska ambassadörerna, som ha skäl att finna situationen litet genant. Parlamentet har sökt att roa sig så godt det kunnat; de båda husen hafva bland annat soretagit en liten skarpskyttetäflan, hvilken låtit tala om sig nästan lika mycket som skarpskyttarnes uppträdande på Ladugårdsgärdet. Man har tröttnat vid de eviga parlamentariska skärmytslingarne och de båda husen hatva kommit öfverens om att engång till afvexling probera hvarandras skicklighet i skjutning på måltafla. Det har dervid visat sig åtskilliga ganska kuriösa egendomligheter. Många at parlamentets allra stridbaraste män, dessa, som man är van att kalla Åsrihetens kämpar, våra heroer, hafva icke ens som åskådare infunnit sig till den ridderliga leken; vissa statsmän, hvilka notori kt varit sjelfva med om att uppfinna krutet, hafva likaledes; uteblifvit, enär de dock icke tåla ens lukten af krutrök; åter af dem, som i underhuset aldrig göra annat än skjuta bom, hafva vid täflingsskjutningen gjort de allra grannaste skotten, och högsta priset har tillfallit en ädel lord, om hvilken alla äro enige, att han totalt saknar all blick och ännu aldrig i sitt lif hatt något egentligt mål. Det kunde vara ytterst intressant, om vi en gång fingo se våra egna ursvenska fyra stånd vid en riksdag utmana hvarandra till en liknande gentlemanlik täflan med reffelbössa, eller om man sor det högvördiga och fredälskande presterskapets skull hellre ville arrangera en större täflan på kägelbana. Vi vänta oss diverse gräsbomar, utan tvifvel! men vi vilja icke svara för att icke en eller anvan biskop skulle med framgång lägga an på att göra kringskuren kung. Drottning Victorias enda dotter har gift sig med en liten tysk furste at Hessen-Darmstadt, men brölloppet har varit ledsamt och nästan trist; den svarta flanellen har äfven här stört intrycket af de glada bröllopstoiletterna. Prinsen af Wales har påståtts skola begifva sig till Östersjön, stadd på friareärende, men svartklädd, med punjetter. Om ock så ingen, utan japaneserna, precist skulle skära upp magen på sig för allt detta, — hjertskärande är det i alla fall. Storfurste Constantin har börjat sin regering i Polen med att få sig en efterträdare. Deune har ofördröjligen blitvit döpt med det urpolska namnet Wenceslaus; säkerligen första gången en rysk prins lånar sitt namn från en hufvudnationalitet. Vi veta icke om Polen skall fullkomligt afväpnas genom denne ryska artighet, men visst är det, att den ledande andan Wielopolski förstår sin sak i de minsta detaljer och icke försummar något for uppnående af sitt ideal: vett sjelfständigt Polen under ryskt öfverherrskap. Det ges olika begrepp om nationell sjelfständighet. Garibaldi har i sådant afseende andra ider, och det är derför han också aldrig kan låta bli att bråka. Han har äter nu varit krånglig på Sicilien och låtit i Palermo undfalla sig ord om den store öfverherren Napoleon, hvilka uppenbart satt regeringen i Turin myror i hufvudet. Victor Emanuels förste mini ster har lofvat, att åtgärder skola vidtagas för att dylika ohemula saker ej en gång till skola i Italien blisva yttrade om Italiens störste välgörare; hvilka åtgärder, om jag får fråga? Vill man lägga en kafle i munnen på den man, som är den italienska nationalitetens samvete lika mycket, som dess kraftigaste arm? Vill man säga till Garibaldi: var vår genius, rädda oss när vi äro i nöd, gör vår