Göteborgsposten – 21 juli 1862, sida 1

— —— — Ursäkta mig, madam, att jag gifver er ett godt råd! Lagen, madam, lagen är ej en sak att skamta med — lagen är en hund som sofver, madam, och det är stundom bäst att icke våcka den — åtminstone är det min tanke, madam. En annan anmärkning, madam, som jag har att göra är att höflighet är en billig vara; den kostar ingenting men man kan draga mycken fördel deraf. llär gjorde han en paus för att hans trögtänkta åhorare skulle kunna uppfatta det fina i hans resonemang. Det tycktes likväl ej riktigt slå an, ty gumman fortsatte likgiltigt sitt arbete, hvadan mannen fortfor i förtroligare och naturligare ton: — Det är lagen, madam, och det ni säger emot den, det säger ni äfven mot mig; hvad ni säger mot mig, det säger ni äfven mot lagen och bådadera är straffvart. Men jag är här icke för att tala utan handla; och som jag ännu icke fått något till lifs och ni måste skaffa mig mat och dryck, det vill säga bränvin — eller och betala mig dess värde — så vill jag icke vara hård mot er eller låta er plikta för edra smädeord. Beträffande eder fråga hvarpå fordran grundar sig så kräfver sheriffen två pund och tio och med omkostnaderna går det till tre pund, sjutton shilling och nio pence för en obetalt skuld, som er man gått i borgen för men icke inlöst. Nu