Göteborgsposten – 16 juli 1862, sida 1

—— ,———— girighet har varit en lager, skuren med svärdet, men en svart sidenhatt — visserligen aldrig. Lord Palmerston deremot har tagit saken med den fullkomligaste prsence dåsprit och verldsmanshållning; den lärde doktorn, premierministorn har hållit tal på tal och spatserat i procession med utsökt salvelse och tagit med den charmantaste min emot alla de akademiska grannlåterna och harangerna Vid promotionsmiddagen har han varit lika blixtrande af qvickhet, som han i kyrkan varit högtidlig af akademisk värdighet och gravitet. På promotionsbalen har han deremot varit den ungdomligaste af alla de lärda kollegerna och han har med fint galanteri förklarat damerna, att så sträng och höglärd lagkarl han än vore, betraktade han sig dock alltid som en skolgosse inför den särskilda fakultet, der skönheten på samma gång stistar och skipar lag. I Spanien har en annan promotion egt rum, hvilken på sitt vis väcks nästan lika stor uppmärksamhet, som lord Palmerstons upptagande i det juridiska ståndet. Drottning Isabella har promoverat ett par Mariabilder till riddare af den kongl. spanska svärdsorden, (den militära Ferdinandsorden.) Det är i Spanien icke något så alldeles ovanligt, att ett och annat särskildt förtjent helgon upphöjes till en dess meriter motsvarande rang, och vi erinra 0ss hurusom för åtskilliga år sedan ett visst helgon der utnämndes till öfverste och ett annat till generalissimus emot Don Carlos; men det är sällsyntare, att ett helgon erhåller en ordensdekoration, ännu sällsyntare, att dekorationen tillfaller en helgonbild. De ifrågavarande Mariorna, hvilka nu blifvit högtidligt utmärkta på detta sätt och erhållit svärdsorden i vanlig ordning fästad på bröstet, lära inlagt sig stora förtjenster redan i det marockanska kriget och vid ett par särdeles kinkiga tillfällen hjelpt general Prim tillrätta; äfven för dem har det offentliga erkännandet alltså låtit vänta på sig, men det har emellertid icke uteblifvit, och bland svärdsriddarne i den franska kalendern paradera nu mellan ett par ryttmästare eller hofstallmästare den heliga Marias af Segovia trädbild i kyrkan De las Gracias, samt den beliga jungfrun af Compostella i kyrkan Maria da Gloria. Hvilka beläten till riddare! torde någon indiskret utropa, men den som är diskret och klok talar icke om rep i hängd mans hus. Paschan af Egypten gör mycken lycka i London. Lord Mayorn har gifvit honom en stor bankett, dervid ganska märkvårdiga tal och svar blifvit utvexlade mellan dessa båda hpotentater. Representanten för de gamla Faraonerna bor i London hos sin vän bankiren Montefiore, som heter Moses och hvilken, som bekant, är en af nutidens mätkigaste representanter för det folk, som en tid suckade närdt i Egypti tångenskap. Moses Montefiore gör sig en ära af att icke minnas gamla testamentet och han hämnas sin nations fordna olyckor på det mest storartadt ädlå sätt i verlden, i det han lemnar Said Pascha Pharao den splendidaste gästfrihet och uppbjuder en miljonärs hela förmåga för att göra sejouren i London så behaglig som möjligt för den egyptiske; turisten. En enda gång har Said Pharao i distraktion yttrat till Moses Montefiore: Åkom då en gång och besök mig vid Nilen, ni kan vara viss på att bli väl upptagen! Jag tviflar ej derpå, svarade Moses Montefiore leende, redan min stamfader blef väl upptagen vid Nilen och jag står sjelf derför i skuld hos det egyptiska hofvet för allt det lilla jag eger. I Luzern har varit en stor legitimistisk kongress. Grefven af Chambord, den sista bourbonen har några dagar sett sig der omc— ———