Göteborgsposten – 11 juli 1862, sida 1

sir! der finnes mycken sann mensklighet och kärlek som mängden icke ens anar. Der finnes tusendetals af Goldsmiths tiggeribatande filantroper, som kunna bemta lärdom af andra systematiska kalla och hårda man som likväl i tysthet låta sitt hjertas skatter flöda. Och hos qvinnorna — välsignelse öfver dem! — är qvinligheten och ömsintheten tvillingbarn. En girig qvinna är ett odjur. — Det sagnar mig att höra en person j edra omständigheter så bedöma menniskonaturen Dylika känslor yttra sig sällan på ett fattighus — Endast okunnigheten kan fordra hvad som den ser andra ega, men som ej fallit på dess lott och den tror att gifmildheten är en skyldighet. Men jag blir trött. Ännu en gång emottag min hjertligaste tacksägelse, en döendes tacksägelse. — Nej, icke så, tröstade läkaren, icke så. Jag har låtit er tala för länge. Vi måste uppskjuta vidare samtal, åtminstone för i natt. I morgon. ... — I morgon, afbröt den sjuke mannen med ett matt leende i det ban sorgset skakade sitt hufvud. Nej, för mig finns ingen morgondag. Mitt timglas är utrunnet. — Föda och hvila kunna åstadkomma underverk,