Göteborgsposten – 10 juli 1862, sida 2

resoppa sä länge man har tänder att tugga med, och när de äro borta så får man brodkanter att gnaga på med stumparne. Det är ett uppenbart hån! Uppsyningsmännen blott göra narr af fattigt folk! Men gamla Bessy Stubbs lurade dem, och det med besked. Det var en riktig komedi! och den gamla hexan skrattade vid tanken på de skälmstycken bon varit behjelplig att spela. Ja, ja, det var ett präktigt puts, fortsatte hon, allt mera lifvad af de ymniga påhelsningarne i den varma drycken. Bess låtsade sig vara döende, återhöll andedrägten, så att pulsslagen ej kunde märkas och doppade sina fötter och händer i iskallt vatten för att låta dem tro att det var naturlig kyla. Nå, doktorn kommer och känner på hennes handled och tinningar samt sedan på hennes fötter, och till slut lägger han handen på hennes hjerta; derefter säger han till föreståndaren — vänta, låt mig se! qvinnan håller på att dö af hunger; hon måste genast hafva mat och vin och styrkemedel. — Då kommer jag upp, och jag och Sukey Griggs, vi säga: stackars varelse! Det är dagens sanning, hennes mage kan icke utstå med kosten på arbetshuset. Ingen har bedt er lägga er i den saken, skrek då föreståndaren, röd i synen af illska; men summan blef att hon fick sig en hel hop goda saker, hvilka hon naturligtvis måste