Göteborgsposten – 9 juli 1862, sida 3

— Ack! ropade den unga qvinnan förtviflad, glöm hvad jag sagt! Jag är färdig att förlora mitt förstånd. Han närmade sig till henne samt drog henne till sig och tryckte henne kärleksfullt i sina armar. — Jag trodde det var min pligt att säga dig hela sanningen, sade han. Låt oss nu glömma denna sorgliga historia! Läåt oss göra allt hvad i vår förmåga står för att glömma, Barbara! — Ja, ja, Archibald! jag lofvar det! Jag skall hemta styrka i min kärlek och tillgifvenhet till dig för att förjaga långt bort hvarje tanke som kan återuppväcka detta minne. Archibald, tillade hon och lutade sig mot hans axel, jag har kanhända icke uppfyllt alla mina skyldigheter mot dina barn! jag har kanske ej älskat dem så mycket som jag bort göra, men jag skall försöka godtgöra mitt fel och med Guds hjelf vill jag hädanefter visa dem lika kärlek som mina egna barn. — Tack, Barbara, tack! Vill man blott, så skall man nog hinna till målet! Vår jordisk: lycka består endast i tillintetgörandet af vår: passioner, utrotandet af våra dåliga böjelser och uppfyllandet af våra skyldigheter mot Gud! Slut.