Göteborgsposten – 9 juli 1862, sida 1

——————— —— eig; men att förklara det riksdagen, som sjelf rört upp frågan i dess olyckliga utsträckning, gjort den lättare reglerad, är ett sallsamt tal. Den dementi, som hr Hedlund i denna fråga gör mot Göteborgs förra aktningsvärda riksdagsmän, hvilka alla intagit ett särdeles framstående rum inom borgareståndets parlamentariska debatter, genom att rosa det olyckliga riksdagsstrecket — är ogrannlaga och obetänksamt. Det kan nemligen ej gerna vara hr Hedlund obekant, att Göteborgs representanter tillhörde den sida, som ogillade det sätt, hvarpå norska frågan behandlades inom riksdagen; det kan lika litet vara hr H. okänrdt att, om en utaf dessa representanter ej vore förhindrad från att denna gång mottaga förtroendet, med han säkerhet blifvit återvald, hvarigenom valmännen lemnat bevis på sitt förtroende till det sätt, hvarpå han, i likhet med sina kolleger härifrån staden, för sin del handhaft den norska frågan. Då hr H. nu uppträder, indirekte törklarande sig skola visa en kraftfull hållning mot Norge, ingalunda moderat såsom de öfriga representanterna härifrån, kastar han ut en handske såväl emot dessa som mot valmännen, Det skulle äfven vara ett för Göteborg ovanligt forhållande, om dess representanter i en så vigtig fråga vore oense. — För öfrigt få vi, liksom i afseende på hr advokatfiskal Rydqvist i Stockholm, då han framdrog norska trågan der såsom kandidatprogram, uttala vårt starka ogillande af att hr Hedlund ej vaktat sig för att göra på samma sätt, isynnet som han väl måste veta, att det enda sätt, bvarpå det begångna felet kan upprättas, är moderation och förtroendefullt nårmande samt forsonlighet mellan representationerna, liksom sädant redan visat sig mellan folken. Men vi vilja ej längre hålla oss fast vid denna fråga, huru vigug dena än är just genom hr Hedlunds i Norge med ovilja betraktade politiska personlighet. Hr Hedlund uttalade sig vidare i sitt kandidatprogram, mot ett förbund med Danmark, och ställer sig således afgjordt på 1soleringssidan, den der ej vill fatta den stora och lifvande tanken al ett enigt och solidariskt Norden. Vi respektera hr H:s åsigt härutinnan, men tro den vara för exklusiv, att passa för en riksdagsrepresentant. I afseende på hr Hedlunds yttranden i i en del andra trågor, hänvisa vi till vårt gårdagsreferat ofver det förberedande valmotet. Detta fortsattes i går afton, då hr Julius Lindström, på gjord uppmaning, afgaf sin politiska trosbokannelse sedan han dock först genom ordf. frågat, om någon af de närvarande ville yttra sig först, utan att någon framträdde. Tal. sade sig ej vare van att föra ordet i så stora samlingar som denna, och då han tänkte på det amne, hvaröfver han skulle yttra sig, måste han känna sin ringhet, men då man uppmanat honom att framträda, så ville han göra det, dock med begåran om öfverseende. Han hade yttrat dagen förut, att han ej hade någon rättighet att undandraga sig ett val, i den händelse det skulle falla på honom. Han ville då ej afgitva någon redogörelse, utan lemnade faltet fritt för diskussion om honom och hans kandidatur. Men eftersom man önskade det, ville han nu lemna denna redogörelse, emedan han ansåg dessa valmöten vara af vigt och sig sjelf i sin ställning skyldig en uppriktig förklaring, ehuru han ansåg denna bekännelse möjligen kunna tåla några modifikationer. Först vändande sig till representationsfrågan, såsom den vigtigaste, sade han sig ej vilja öppna frasernas rika lexikon, utan oppet förklara sin åsigt vara, att fyrdelningen — ———