Göteborgsposten – 7 juli 1862, sida 2

Carlyle hade så småningom återvunnit sitt lugn, åtminstone tycktes det så. Stående npprätt vid sängen med armarne i kors öfver bröstet, betraktade han Isabel. — O! svara mig, ätertog hon ifrigt, jag misstänkte dig orättvist, icke sannt? — IIur kan du fråga mig om det, svarade advokaten, da du kände mig likaväl då, som du äfven sedan har bort lära känna mig. — Jag var vansinnig, Archibald. Ack, ja! jag var vansinnig det är min enda ursäkt! du förlåter mig och du glömmer det förflutna; gör du icke det? — Förlåta dig! jo, jag har förlåtit dig. Glömma ... glömma, det kan jag icke! (Forts.)