Göteborgsposten – 2 juli 1862, sida 1

trycket af kalaset i Vatikanen, utfärdade han ett herdabref, fullt af förbannelser öfver de gudlösa sardinierna och deras af himmelen ofvergifne monark. Konungen af Italien tog saken praktiskt och några dagar derester satt biskopen inom fyra säkra väggar, der han sitter ännu, med en hedersvakt för dörren. Process för högförräderi har redan blifvit anlagd mot Hans Eminens och rätten skall ha sin gång. Det kan sluta med att han mister hufvudet, men påfven får en helgonkandidat mer att kanonisera. De franska kardinalerna och biskoparne hafva nästan måst stjäla sig hem. I Marseille vågade myndigheterna icke släppa de heliga männen i land förrän om natten, under den djupaste tystnad, och straxt in i täckta vagnar och så klatsch: alla vidare åt hvar sitt särskilda håll. I Rennes har den ankomne erkebiskopen hållit på att bli martyr ex improviso. Ner med påtven, lefve kejsaren! var det hädiska rop, hvarmed Hans Eminens mottogs af befolkningen; lefve påtven, lefve Frans d. 2! svarade presterskapet. Stoj, skrål, hotande åtbörder trån solkets sida! Erkebiskopen äskar ljud och vill hålla tal. Inga tal! inga gudsnädligheter! ner med päfven! ner med erkebiskopen! Erkebiskopen har funnit för godt att draga sig tillbaka och låta stänga sina portar. Tumultet har fortsatts utanfor hans palats hela natten. Det har gått diverse andra at de franska prelaterna likaså i deras respektive residensstäder. En har fått en kattmusik, en annan apelsinskal i kalotten. Erkebiskop Reuterdahl lär allvarsamt umgås med planen att — taga afsked. Kardinal Morlot, erkebiskopen af Paris, har medfört till kejsaren bien des choses agröables från påfven sjelf; Pius d. 9 ville gerna sor sin egen del hafva hatt H. kejserliga majestät ihägkommen vid det stora prestmötet med en tacksam harang för det vackra nit, hvarmed han, kejsaren, alltid stått på påtvestolens bästa, men — tyvärr hade pluralitetens stämning varit häremot och det hade alltså varit honom, påtven, omöjligt att sätta detta igenom. Emellertid var god — hade påtven yttrat till Morlot vid dennes afskedsaudiens, — var god och helsa kejsaren så oändligt mycket från mig och bed honom vara öfvertygad om de personliga känslor, hvarmed 0. 8 v. o. s. v. Till kejsarinnan hade Morlot fått icke mindre än 10,000 helsningar trån påfven; säg, att jag älskar henne och att himmelrikets portar skola alltid stå på vid gafvel öppna för henne! (Han torde dervid ha tänkt på den bekarta krinolinen å lImpåratrice!.) Samtidigt härmed har den franska gesandten i Rom officielt meddelat påfvehofvet, att den franska otyrkan derstädes kommer att reduceras; man måste lemna litet plats åt kung Victor Emanuel. Ni har hört talas om abbedissan i Salerno. Också en helgonkandidat. Hennes kloster har blifvit upplöst, enligt detta gudlösa system, som en gång för alla blifvit antaget i Turin, att indraga de öfverflödiga klostren öfverallt och sätta vissa gränser för gudligheten. Prefekten i Salerno ville låta utrymma klostret; mamsellerna skulle resa sin väg, han behöfde huset med tillbehör. Abbedissan ställde sig i dörren med krucifixet i sin lyftade hand och fordrade att se den uttryckliga ordern, svart på hvitt. Prefekten hade händelsevis icke ordern vid handen, men fann det öfverflödigt att presentera en dylik, då klostret redan in optima forma var upplöst; han ville derför persuadera damerna att begifva sig derifrån i godo, hvarom icke — hvar och en med en kavaljer under armen, Abbedissan till stadens borgmästare, nunnorna att med sina vackra ögon tigga den utanför ——