Göteborgsposten – 2 juli 1862, sida 1

omkring, utbjudande vatten ur en medförd kruka Huru strälar ej hans ansigte af glädje, då han ser de små hvita silfvermynten falla i hans händer, till dess han slutligen, utom sig af gladje, högljudt önskar att hans kruka varit lika stor som brunnen, ty då skulle mamma och syskon fått mat för längliga tider. — Eller se der den lilla åttaåriga flickan, som leder ett par ännu yngre syskon, arbetande för att skydda dem i trängseln och att samtidigt få afyttra de kransar hon bundit, för att skaffa den sjuka modren litet bjelp. Äfven hon gjorde i dag en rik skörd, äfven hon skulle önskat sig en hel äng att realisera: Hade jag vetat, att den beväringa tyckte så mycke om rosor, skulle di fått hvar si, så föllo sig de naiva orden. Der åter se vi — — men trumman ljuder, det slås ställning, man skyndar att fatta sitt vapen och ställa sig i ledet. Man utbreder sig på den rymliga slätten, tiraljörkedjor utskickas, kedja på kedja, en stark understödstrupp följer, elden smattrar från alla kanter af de framryckande kedjorna, signaler höras, friska trupper skickas i elden, som fördubblas, under hurrarop göres slutligen ett storartadt anfall med bajonett, det blir dödslik tystnad — fienden är besegrad! Inryckningssignalen ljuder, och de spridda lederna samla sig åter, efter ett par timmars ansträngande falttjenst.