Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 1

emigrationen; och hon, så väl som miss Barkes, miss Faithfull och andra som samverkat med dessa, har blifvit framställd i den mest salska dager, då hon uppgitfvits ha för afsigt att uppvigla qvinnor till antagonism mot män; allt hvad dessa damer önska är att göra dem till männens medarbeterskor, Efter att vidare framhållit förtjensterna af de sällskap och individer som egna sina bemödanden åt afhjelpandet af det öfverklagade onda — de barriörer, som hindra qvinnan atv förvärfva en oberoende ställning i samhället, komplimenterade den ädle talaren de närvarande främlingarna men i ännu varmare ordalag England sjelf, dess konstitution, dess institutioner, folkanda etc. som engelska talare aldrig tröttna att afhandla och engelska auditorer aldrig tröttna att lyssna till. Jag måste dock erinra att, när talaren kommit till denna punkt i sitt föredrag, han endast var mäktig af hesa hviskningar; men detta betydde ju detsamina! Lord Brougham satt i fåtöljen, adresserande auditoriet, och detta var tillräckligt att tillfredsställa den engelska nationalfåfängan. Måhända bör jag tillägga några ord om den store mannens yttre. Ynglingen Henry Brougham hade icke erhållit skönhetens gåfva bland de många som naturen slösade på honom, och lord Brougham kan icke sägas ha vunnit i personliga behag genom de många årens mödor i fosterlandets tjenst. Pannan röjer snillet genom sin bildning, tänkaren och statsmannen genom sina fåror; den är för öfrigt den ansigtsdel som står minst i strid mot skönhetsreglorna. Om ögonen kan jag ej gilva någon närmare upplysning än att de likna vilddjur tittande ur sina djupa hålor — fruktansvärda i deras tillbakadragenhet. Ansigtet är för öfrigt någonting midt emellan en äkta bulldoggs-sysionomi och ett lejons. Uttrycket är obeskrifligt barskt; om någonsin ett småleende sprider sig öfver detta anlete, är det af en natur att snarare skrämma än lugna. Oaktadt allt detta är lord Brougham högligen populär, och jag ser att hans talrika beundrare och kanske ännu talrikare beundrarinnor känna sig fullkomligt hemmastadda i hans närhet; diskussionerna aro lika fria i sina utflykter när han sitter i presidentstolen, som när den fylles af någon bland hans mindre betydande landsmän. Mötet i Exeter Hall slöts på sedvanligt vis med komplimenter och pro-forma-tal af underordnadt intresse. Åhörärne strömmade hem, inbillande sig ha hört en förträfflig adress, som dock i de allra flesta fall för dem hade nyhetens behag, när de följande morgonen vid rukostbordet läste den i ÅTimes.