Göteborgsposten – 25 juni 1862, sida 1

än var för en sådan börda. Wilson bade ej stannat qvar för att uppbära de förebråelser som hon förtjent. Hon hade inlåtit sig i ordvexling med Jasper och stödde sig mot räcket för att kunna riktigt gifva honom på pelsen. — Jag har aldrig sagt att elden var lös här! sade Jasper harmset. — Ni har sagt det! Jag öppnade fönstret i barnkammaren och frågade är det eld? och ni svarade: ja! — Ni skrek: är det ni Jasper? Och hvad skulle jag väl svara derpå om icke ja? Eld! men hvar skulle då elden vara? i parken? — Wilson, för barnen till sängs, sade Carlyle i befallande ton, då han kom för att se sig om i salen. John, är ni der? Spänn för vagnen straxt! Se noga efter att det blir ordentligt gjordt. Mrs Vine, jag ber, bry er ej om att bära på den tunga pojken. Joyce, kan ni icke hjelpa frun? Då han gick igenom korridoren för att komma till sin kammare hade Carlyle observerat att mrs Vine tycktes digna under Archibalds tyngd. I sjelfva verket var hon ännu orolig och kände ej orsaken till larmet. Joyce som lika litet begrep hvad som stod på och hade kastat armarne kring Lucy, skyndade fram för att taga emot Archibald och mr Carlyle gick sin väg. Barbara hade aftagit sin egen varma natt-tröja och höljt den om William i stället för hans, som var kall. Hon hade påtändt ett vaxljus och var sysselsatt att kläda sig. — Känn då på hans natt-tröja, Archibald! Wilson!