Göteborgsposten – 23 juni 1862, sida 1

ten; mr Carlyle kom sedan han i största hast kastat på sig kläderna. Han kastade en snabb blick på tamburen och då han såg att trappan var fullkomligt oskadad för att tillåta flykt, lugnade han sig genast, men rundt omkring honom skrek och tillställae folket ett förfärligt väsen. Väl sken månan starkt in genom fönstren i korridoren, men det var ock det enda sken som kunde upptäckas. Man såg alla dessa hvita I figurer skymta fram otydligt och liksom spöken. — Hvar är elden? frågade han, jag känner ingen rök. IIvem gjorde först larm ? Klockan svarade honom, klockan i tamburen, som nu ringde tio gånger längre och häftigare än förra gången. Han öppnade ett fönster och lutade sig ut. — Hvem der? frågade han. Mrs Vine fick tag i Archibald. — Det är jag min herre! svarade en röst, som han straxt igenkände för att tillhöra en af mr Hares tjenare. Min herre har fått en slagattack och frun har skickat mig efter er och miss Barbara. Vag god skynda er, om ni ännu rill träffa honom vid lif. — Miss Barbara! det namnet föll vanligtvis Jasper på tungan istället för det nya namn hon nu bar. — Är det ni Jasper? Är det eld, här i huset? — Det vet jag icke, herre, men jag hör ett förfärligt väsen. — Mr Carlyle stängde fönstret. Han började ana att hela faran blott bestod i en tom skrämsel.