Göteborgsposten – 18 juni 1862, sida 1

Domarens röst var obeveklig. Afy bleknade. — Unga flicka, har ni sölat edra händer i er fars blod? frågade sir John Dobede. — Jag! utropade Afy, skummande af harm och raseri. Hur vågar ni göra mig en så onaturlig fråga, sir! Han var den bäste bland fäder, tillade hon, sökande återhålla sina tårar. Jag skulle för att rädda hans lif gerna ha uppoffrat mitt eget. — Och likväl nekar ni att aflägga ett vittnesmål, som kan hjelpa till att öfverlemna hans mördare åt rättvisan. — Nej, hvad det beträffar, vägrar jag icke; tvärtom önskar jag att mördaren blefve hängd och skulle gerna öfvervara hans afrättning; men hvem vet hvilka frågor ni ämna förelägga mig? Möjligen sådana, som hvarken röra eder eller någon annan. Derför tvekar jag. — Vi sysselsätta oss endast med det som står i sammanhang med mordet. Alla våra frågor vända sig endast deromkring. Afy besinnade sig. — Nåväl! Låt mig aflägga eden. Hon hade föga aning om huru vidlyftigt frågorna skulle gå, och derföre aflade hon, fast motvilligt, eden. Afy som eljest skulle ba uppdukat en massa osanna historier, hyste vördnad för denna akt och kände att hon, nu dertill förpligtigad, måste hålla sig vid sanningen. — Hur kom ni att bli bekant med en herre med namnet Thorn, som ni på den tiden ofta kallade honom ? — Se der! utbrast Afy bestört. Börjar ni redan? Han