Göteborgsposten – 18 juni 1862, sida 1

H— aaa!a ———WLkä WA — känner att detta folk dock både kan skrifva och läsa, någonsin skulle kunnat föreställa sig. De inbillningar, det hyser angående pappersmyntets gångbarhet, synas till stor del ha blifvit framkallade af Morilltariffen och man har sålunda ett anmärkningsvärdt bevis på att en villfarelse understödjer en anaan ända tills båda skingras af ett dubbelt starkare oväder. Om frihandel hade herrskat inom Amerika, skulle redan den första förökningen i det löpande sedelmyntet ha åtfoljts at en proportionel förökning af de importerade varorna. Faran hade då genast visat sig. Men den ofantliga fördel som skyddstulltaxan skänker åt alla inom landet tillverkade manusakurvaror, har gjort att kapital och arbete till en förut oerhörd grad vändt sig mot manufakturerna. Denna koncentrering at kapital och arvete åt ett håll måste efterföljas af deras dragande från andra grenar af industrien, och alldenstund åkerbruket förut varit hufvudnäringen inom Amerika, är det troligt att man på detta i första rummet skall märka de olyckhga följderna af den nu herrskande politiken. I tall amerikanarne ha tillräckligt med arbetskrafter att disponera inom sitt land, för att kunna producera ej blott alla de födoämnen, utan atven kläder och alla öfriga artiklar som de behofva, så kunna de naturligtvis bibehålla en prohibiuv tulltaxa, utan att löpa annan fara an den som sor civilisationen ligger i att isolera sig från det öfriga menniskoslägtet; men om det är ett faktum att arbetet är hvad som är mest ondt om i Amerika, men deremot bästa tillgången på i andra länder, så måste följderna at prohibitivsystemet snart för unionen blifva fortärliga — mera förlärliga för detta än för något annat land. För de fleste torde det vål sor närvarande synas löjligt ifall man talar om att Amerika kan komma att lida brist på födoämnen. Men det är dock ej mer än 25 år sedan spelsjukan drog betolkningen till städerna och derigenom blef åkerbruket så försummadt, att man då vann förmögenhet genom att köpa egendomar i stället för att vinna den genom att odla dem. År det ej nu tecken för handen att dylika förhällanden äter kunna uppstå, och skall ej, om sådant verkligen inträffar, oerhörda olyckor tramkallas? Det är blott tre år sedan Forenta Staterna till följe af missgynnande våderlek ej hade säd öfrig till export. Det är omojhgt att säga hvilka följder en klen skörd — blott något under medelmåttan — skulle kunna framkalla, enär jorden tillfölje at kriget blifvit långt mindre omsorgsfullt odlad än eljest. De 700,000 kraltsulla män som nu användas 1 kriget och konsumera dubbelt så mycket nodvandighetsvaror som annars, måste förut ha varit använda på ett för landet vinstgifvande sätt. Snart skall man märka följderna deraf, att den qvantitet arbete, som denna ofantliga här representerar, icke mera kommer unionen till godo. Då norden för tre år sedan fick en dålig skörd ersattes denna genom den rika bomulleskörden, hvilken såldes i Europa till höga priser; men landet har nu intetannat att bero på än sädesskörden. Dethar nyss realiserat och håller ännu på att realisera vinsten af den utomordentligaste skörd som vuxit inom unionen, och detta vid en tid då Europa led och lider brist på säd. Och likväl är detta ej nog för att upprätthålla den kommersiella jemnvigten emellan de båda verldsdelarne och förekomma att klingande mynt måste sändas till oss med hvarje ångare. Om dessa sädesutskeppningar förminskas eller rent af upphöra, eller om massan af folket upptäcker alt dess regerings demand notes eller deposit notes eller certificates of indebtedness duga till ingenting, när man sänder dem liqvid till Rio för kaffe eller till Kina för ths eller till Frankrike för salpeter, huru skola sva —