Göteborgsposten – 18 juni 1862, sida 1

Denna gång hålla Frankrike och Ryssland ihop och hafva svurit på att de tillsammans skola verkställa detta heliga murare-arbete Turkiet åter vill på intet vis tillåta slikt; kupolen åtminstone blefve då under alla omstänständigheter de båda otrogna makternas, (helst om Frankrike och Ryssland företaga sig att bygga den helt ny, af idel kristna stenar, för idel kristna pengar,) och vore kupolen först kristnad, då känner sultanen i Konstantinopel sitt folk tillräckligt för att vea, att det ej skulle dröja länge, förrän hela kyrkan vore anneserad till dömen. Han insisterar derför på att sjelf få reparera sin kupol, åtminstone will han ha tredjedelen deri. Jag skall ha rätt att päkosta tredjedelen! utropar sultanen. — Nej! svara Frankrike och England. Jag skalll — u skall inte betala en enda franc! — Du skall inte betala en half rubel. Jag vill. — Da får inte! Vi säga nej! Tillbaka med dina piaster, eller vid St. Niklas — — Sultanen hotar med att vända sig till samtlige undertecknare af pariserfreden. Han gör kupolfrägan till en inre turkisk fråga, och en hufvudbestämmelse i nämnda fred år, som bekant, att med afseende på Turkiets inre angelägenheter, ingen främmande makt ensam må företaga något, utan alla vara ense derom och sramställa sina förslager kollektift. Men är då kupolen på kyrkan i Jerusalem en inre turkisk fråga? That is the question, Och redan härom kan det uppstå ett oändligt gräl. Dowon sjelf hör onekligen utvändigt till de yttre frågorna, invändigt är den visserligen en inre, men åter icke riktigt turkisk; detta kan, som sagdt är, blifva en förveckling utan like, men emellertid ramlar möjligtvis hela skröpligheten ner och slår ihjel en engelsk turist. Då hafva vi genast England och lord Palmerston och gretve John med i konflikten; och så så vi, ull ända på leken, ett allmänt europeiskt-orientaliskt kupolkrig! Det vore något nytt. Kungen af Preussen är vid dåligt humör, hvilket gör mig ondt, emedan denne konung eljest är en lustig herre. Hans nyaste fras skall blifva berömd. Oppositionen — yttrade han nyligen vid ett högtidligt tillfälle, — dessa, som förföra mitt välsinnade folk, vilja parlament och konungamakt, vill konungamakt och parlament. På det att militären icke skall bli förförd, har H. M. för få dagar sedan förbjudit officerare och soldater att läsa vissa tidningar, elfva till antalet, och deremot rekommenderat dem ett par ministeriela blad till synnerligt studium. Kladderadatsch, en af de förbjudna tidningarne, skall emellertid så hafva arrangerat, att det på alla staden Berlins kaffser och näringsställen finnes en, som oupphörligt läser bladet högt trån början till slut. Uppenbart ett alltlör vågadt försök! Ett polisförbud mot att läsa högt på kafeerna är att motse, men Kladderadatsch skall då måhända få några tusen hemliga prenumeranter till. Den skall utgifva en militärupplaga i vestficksformat. Ett rykte öfver Paris vill veta, att Hans preussiska Majestät redan är ända derhän mätt på kronans herrligheter, att han skulle ha stor lust att abdicera och låta kronprinsen öfvertaga affärerna. Ryktet är måhända satt i omlopp blott för att förarga H. M., men det kan också vara sannt; båda delarne äro möjliga. Kung Wilhelm har från början anslagit så höga toner, att han icke rätt gerna kan komma ut dermed; det är följden af att förakta stämgaffeln, den allmänna opinionen. Den ryska regeringen går sin gång för 2— AAAA —ö—