Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 3

len spanska ha klagat öfver denna väldsbragd, men detta har blott från Butler framkallat ett ikta militäriskt svar. Han har häktat tre pritiska undersäter under förevändning att del brutit mot neutralitetslagen och afsnäst den mot detta våld protesterande britiske konsuln. Värst af allt är dock att han förolämpat söderns qvinnor på ett sätt, att det väl aldrig skall förlåtas af en söderns man eller qvinna. Han har nämligen påbjudit att den qvinna, som med ord eller åthäfvor förolämpar en unionistkrigare skall betraktas som en liderlig qvinsperson, hvilken på gatorna sköter sitt yrke. Hatet mot yankees,är nemligen i New Orleans så stort att då qvinnorna på gatan passera en officer eller soldat af nordstatsarmen så gå de ur vägen, och om ock deras läppar tiga, så uttrycka dock deras anleten en djup afsky, liksom låge det en besmittelse i en dylik persons närvaro. De begagna med ett ord alla qvinliga elakheter — och huru stora dessa i såväl kärlek som hat kunna vara, behöfver väl knappt omtalas — för att bevisa de federala soldaterna huru förhatliga de äro för södern. I alla fall är dock Butlers steg oridderligt, och en mot södern eljest mycket fiendtlig tidning i NewYork yttrar att hans proklamation är en skam för norden. Det mycket omtalade utnämnandet af storfursten Konstantin till ståthållare i Polen har nu i några dagar varit officielt bekrästadt. Den kejserliga ukasen som förkunnar denna utnämning säger: I betraktande deraf att den år 1818 till den dåvarande ståtbållaren i Polen utfärdade instruktionen är oförenlig med nuvarande förhållanden har kejsaren beslutat att till den nuvarande ståthällaren öfverlemnas en ny fullmakt. Enligt denna fullmakt utöfvar ståthållaren sin auktoritet inom förvaltningen och den exekutiva makten genom förmedling af chefen för civiltjenstemännen och truppbesälhafvaren, hvilka äro honom underordnade. Benådningsrättens utolvande tillkommer ståthållaren. — Man antager att Ryssland iaom kort tid skall erkänna konungariket Italien. En korrespondens från Brässel lemnar följande närmare upplysningar härom: Ester det misslyckade försök, som Garibaldis alltför ifriga vänner gjurde i afseende på ett infall i Tyrolen, skref franske kejsaren till Alexander II för att inlägga ett godt ord för Italien. Napoleon framhöll att Ratazzis energiska uppträdande befordrade fredens upprätthållande inom Europa. Svaret på denna skrifvelse ankom för få dagar sedan till Paris och lyder gynnande. Furst Gortschakoff har samtidigt uttalat sig i sin regerings namn. Han förklarar att det ryska kabinettet med tillfredsställelse iakttagit den italienska regeringens bestämda hållning och uttalar det hopp att ett sådant uppträdande för framtiden måtte blifva regel. Ryssland omfattar med nöje tillfället att visa Frankrike huru mycken vigt det lägger på dess råd och vill derföre gerna göra hvad det blifvit anmodadt om. Dock tror man att furst Gortechakoff gjort åtskilliga forbehåll i afseende på sitt samtycke. Ryssland lärer bland annat fordra att ingen polack måtte upptagas i främlingslegionen och att den i Aqui upprättade polska militärskolan skall upphöra. Napoleon III billigar dessa fordringar och det turinska kabinettet ämnar uppfylla dem. Äfvenj Preussens erkännande af konungariket Italien skall snart vara att förvänta. Såsom vi nämnt, var det redan inom komiten för adressutkastet fråga om denna sak, och man ville ha inryckt i adressutkastet en önskan att regeringen måtte erkänna konungariket Italien. Preussiska regeringen har dock ej velat taga initiativet, men det heter att så snart Ryssland tagit första steget, skall Preussen följa exemplet. — Republiken Peru har genom en till Viktor Emanuel ställd skrifvelse från presidenten, general Castilla, erkänt konungariket Italien. — I afseende på Frankrikes forhållande till romerska frågan skall Tullerikabinettet ha råkat i icke ringa förlägenhet, då just de franska biskoparne äro de som ifrigast talat for att romerska kurian skall iakttaga en mot franska regeringen fiendtlig hållning. Man påstår det kejsar Napoleon skall ha för afsigt att befordra markis Lavalette till gesandt i Petersburg i stället för hertigen af Montebello, så att om grefve Montebello vandrar general Goyons vägar ingen ny konflikt måtte utbryta emellan gesandten och befälhafvaren för trupperna. Grefve Montebello skall nemligen, liksom general Goyon, åter korrespondera direkt med kejsaren, och följaktligen kommer den olyckliga dubbla politiken mot Rom och Italien att fortfara. — En undersökning angående det mycket omtalade infallet i Tyrolen har ådagalagt att ingen enda af de i reguliera armeen införlifrade Garibaldianska officerarne i detsamma deltagit, äfvensom att expeditionen ej var ämnad mot Tyrolen, utan endast hade for af