Göteborgsposten – 14 juni 1862, sida 2

en million, så hade han dock ej förskingrat mer än halfva denna summa, enär han hade betalt conponerna på de aktier som sålts, och då aktier begärdes hade han ofta blifvit tvungen att köpa till mycket högre pris än han sålt. Han ansåg att han på Fenelle under loppet af fyra år offrat 250,000 å 300,000 fres. Den sistnämnda besvarade presidentens frågor med en skamlös fräckhet, för hvilken hon flera gånger tillrättavisades. Hon påstod att hon ej fått mer än 200,000 fres af Dexheimer och att hon alltid trott honom vara M. Billet sjelf. Åtskilliga vittnen ådagalade dock klarligen, att hon visste det Dexheimer blott var M. Billet kassör. Diggleman försvarade sig dermed att de penningar, han af Dexheimer emottagit, voro förlag för anläggande af en fabrik för tillverkande af artificiel marmor. Han erkände dock att han introducerat åtskilliga qvinnor hos Dexheimer och hans sörklaringar framkallade upprepade gånger yttringar af afsky från presidenten. Sedan juryn afhört allmänna åklagaren och fångarnes sakförare, aflägsnade sig jurymännen för att öfverlägga. Dess dom blef, icke skyldig för Diggleman och skyldig — med mildrande omständigheter — för Dexheimer och Fenelle. De båda senare fingo hvardera sem års fängelse hvarförutau Dexheimer dömdes till 100 fres böter. Jernvägsolycka. Nerikes nya Allahanda för d. 11 d:s berättar: Annandagen pingst kl. 5 e. m. då bantågen från Örebro och Nora anländt till Dylta station, timade derstädes en förfärlig olyckshändelse. Pigan Lovisa Larsson, i tjenst hos källarmästaren Lindbom i Örebro och en af de många lustresande för dagen, blef nemligen öfverkörd af det ena lokomotivet, då det ensamt färdades från ett spår å stationen till ett annat. Den olyckliga sökte springa öfver banan, just då lokomotivet nalkades, oaktadt stationskarlen Axling, som befann sig i grannskapet, varnade henne. (Banbetjeningen synes således vara utan skuld till olyckan). Lokomotivet måtte hafva fattat i Lovisa Larssons mycket vidlyftiga kjolbeklädnad (hon var klädd i 6 kjolar utom klädningen) och dragit henne omkull. Lokomotivbjulen gingo ötver hogra foten, som alldeles krossades. För öfrigt medfors kroppen illa, utan att dock någon lem afrycktes; men skadorna voro tillräckliga att ögonblickligen medföra döden. Uppfinningen af gaslysning gjordes af en engelsk prest vid namn Clayton, då han för ett kemiskt ändamål försökte att destillera kol. Han fann att då kolet blef glödgadt 1 tillslutna kärl, gaf det från sig en ånga som tog eld när den utströmmade i ändan af det långa rör som ledde till kärlet hvilket innehöll kolet. Denne enkla iakttagelse ledde till det numera storartade användet af gaslysning. Besynnerlig spegel. Bland de kuriositeter, som förevisades under pariserverldsexpositionen år 1855, omtalar man en, hvilken vi ej förut sett någonstädes omnämnd. Den består af en mycket stor konkavspegel, hvilken åstadkommer en den besynnerligaste synvilla. Då man står nära intill spegeln och blickar in i densamma, ser man blott en spöklik bild af sitt eget ansigto. Går man ett par fot längre bort ser man sitt ansigte och hela sin person, men denna gången uppochnedvända. De fleste åskådare åtnöja sig med denna effekt och gå vidare. Om man likväl drager sig annn längre tillbaka, ungefär fem eller sex steg, ser man sig sjelf, mea utan att den bild man då ser synes komma ur spegeln; den tyckes stå midt emellan denna och åskådaren. Åsynen af denna bild är nästan förfärande. Män med de starkaste norver studsa ovilkorligen tillbaka, ty man kan ej för sig förklara syuen utan att tänka på någonting öfvernaturligt. Om man lytter sin käpp, kan man slå till sitt andra jag och se käppen gå rakt igenom kroppen på den skräckväckande figuren, hvilken på samma gång lyfter sin käpp mot en sjelf. Den person, som först lyckades förfärdiga en dylik spegel, bad att få förevisa den för konung Ludvig d. femtonde, ställde Hans Majestät på riktigt afstånd, bad honom draga sitt svärd och stöta till den gestalt han såg framför sig. Men då gestalten gjorde alldeles samma manöver och riktade sin värja mot konungens bröst, kastade denne sitt vapen ifrån sig och sprang sin väg. Kungen blef emellertid ursinnig ötver att ha visat sig rädd och ville aldrig mera höra talas om den olycklige spegelfabrikören.