Göteborgsposten – 14 juni 1862, sida 2

Således fanns der endast han sjelf och hans hustru hos mrs Hare, utom mrs Vine, som någon ditskickat med en flaska luktsalt. Barbara låg på knä framför sin moder och Carlyle stod lutad öfver henne samt höll hennes händer emellan sina. M:me Vince hade väl önskat aflägsna sig, men nyckeln satt icke i dörren. — Ack, Archibald! Säg mig sanningen! snyftade den gamla damen. Ni vill ej bedraga mig? Är det ej så? Ögonblicket är ju nu kommet att bevisa att min son är oskyldig. — Ja, min mor! — Är det väl sannt att det är denne skenhelige, elake man, som är den verkligen skyldige. — Jag tror det i djupet af min själ, svarade Carlyle och såg sig omkring, för att öfvertyga sig att inga andra än dem han kunde lita på skulle kunna höra hans ord. Mrs Hare gret tyst. moders hufvud mot sitt bröt. — Tag väl vård om henne, min kära vän, hviskade Carlyle till sin hustru. Lemna benne icke ett ögonblick. Med dessa ord lemnade han rummet. Tvärtigenom den larmande och hånande folkhopen fördes Lenison och Otway till polisbyrån innan de öfverlemnades åt magistraten. Aldrig hade man skådat ett fasansfullare afbrott. Så tänkte äfven Lenisons vänner och sedan de rådgjort, funno de för godt att utstryka sina namn från kandidaternas listor. Men ännu återstår en olyckshändelse från denna valdag att berätta, Vi hafva sett miss Cornelia i en brokadklädBarbara steg upp och lade sin