Göteborgsposten – 14 juni 1862, sida 1

— ————— ——— 13 sina vanliga turer på Uddevalla. Första rean gjordes annandag pingst och bland de esande, hvilka härifrån medtöjde till Marstrand, var ätven generalbefälbafvaren i distriktet. Man hade ingen aning om hans ankomst och hade derföre ej söranstaltat om den sedvanliga saluten. Hvad händer dock? När fartyget närmar sig sastningen börja kanonerna deruppe spela. En glad öfverraskning står att äsa i generalbefälhafvarens ansigte; han räknar skotten: ett, två, tre, fyra, fem; det blir tyst. Hans ansigte mulnar; han undrar troigen om kommendanten så illa känner regementet, eller om krut fattas på Sveriges vestra bälverk. Kaptenen på fartyget har äfven å sin sida tagit saluten åt sin förlossade skuta och besvarar densamma. Han blir äfven förstådd, ty det var Uddevalla saluten gällde. Fastän tyska operasällskapet för längesedan slutat sina representationer, hafva vi dock sedan dess ej varit helt och hållet i saknad af offentlig sång. Tvärtom, vi undfägnas dermed på mängfaldiga ställen i staden, alltför många tycka troligen de flesta, synnerligast de, hvilka hafva sina arbetsrum i grannskapet af något utaf stadens arbeten, der pålning förekommer. Den monotona kör, som utfores af ett tjog hejande arbetare, ljuder dagen i ända på Östra hamngatan, vid Kämpebryggan och skall i dagarne börjas såväl vid nya packhusbyggnaden som den fortsatta kajen åt S:t Eriks hörn. Är det då ingen möjlighet att åstadkomma neddrifvandet af några pålar med ångkraft? Det vill synas som sådant skulle i hög grad vara sparande både hvad tid och kostnader angår. Då här dessutom kommer att i all framtid pålas (sandpålningen experimenteras för närvarande med på Hisingslandet), skulle snart en sådan maskin betala sig sjelf, helst man dessutom kunde använda ängkraften för drifvandet af de pumpar, hvilka skola länsa dammarne eller sättarne. Den tilltänkta voligren i Trädgårdsföreningen har ännu ej blifvit färdig. Det fjädersä, som nu rymmes i burarne, inskränker sig derföre till — höns. Det är dock naturligtvis icke vanliga höns, nej bevars! Det är fin race; kinesisk, uppgifves det. Artigheten mot dessa främlingar är äfven så stor, att man inne i en af honsburarne uppslagit följande avis: Respektive besökande erinras att portarne stängas kl. 1, 11 e m. Det kinesiska herrskapet har fätt många myror i hufvudet för denna dekoration i deras rum. Man ser hönsen stå på ett ben och med lutadt hufvud söka tolka inskriptionen. Förgäfves; det är icke kinesiska. De fråga kaninerna, hvilka bebo samma sommarställe, om upplysning; intet svar, och trots detta veta de dock att redan före kl. 2 11 e. m. begifva sig inom sina portar, for att njuta sin kinesiska hvila. Tillkännagifvandet torde således vara lika lyckadt som det, hvilket återfinnes på en viss tobakshandlares adresskort, der det utbjudes gummigaloscher och hvad mera som hör till en väl sorterad snus och tobakshandel. EASTON SNETT EEFE——