Göteborgsposten – 13 juni 1862, sida 2

— Jag ville ej vidröra honom ens med yttersta ändan af mitt lillfinger. Fy då! Om han någonsin kommer i galgen är jag alldraminst den som vill ha något med den saken att skaffa. — Men är det troligt att Richard kan vara oskyldig? Låt se, besinna! Hvarför har han då hållit sig dold; hvarför har han ej kommit igen och rättfärdigat sig? — Af fruktan att vid sin återkomst bli utlevererad af er, ty ni har ju gjort ett dylikt löfte mr Hare? Rådmannens ansigtsfärg var icke längre gul, den var gulgrön. Hans ton var ytterst ödmjuk. — 0, Carlyle! hvilken håmd ni skulle kunna taga på Lenison om en viss person ännu lefde! Detta skulle kunnat återföra henne till besinning. — Man kommer sjelfmant till besinning, svarade Carlyle och tog sitt barn i handen samt begaf sig i väg, på långt håll helsande mrs Hare. Isabel fortsatte äfven att gå bredvid barnet. Hon darrade af rörelse och smärta. Rådmannen stirrade efter dem och försjönk i tankar Han kunde icke fatta det som tilldrog sig. Richard oskyldig! Richard som han så skonlöst förföljt! som han ville föra till galgen! och sedan, en annan brottslig, Lenison! var verlden upp och ned!