Göteborgsposten – 13 juni 1862, sida 1

M. H. Man skulle trott att Upsala universitet blifvit i en hast hitflyttadt — ett sådant lif, sådant hvimmel har här varit i dessa dagar af hvita mössor. I går kl. 11 f. m. steg oredan till sin höjd, då från Upsala anlände sjelfva kärnan af de unga män, som denna gång skola deltaga i studenttåget. Jag nämnde ordet oredan; det tarfvar en förklaring. Stockholmarne äro, som ni känner, m. h., ett mycket nyfiket folk; de ha varit så i alla tider. Nåväl tänk er då, m. h., några tusen nyfikna uppställda vid Riddarholmen sedan kl. 10 för att mottaga studenterna, att se dem täga upp till Konungaborgen för att hembara Majestätet sin hyllning. Nå, ganska riktigt, klockan slår 11 i Riddarholmen, ångfartyget Prins Gustaf kommer pustande med sin börda, ett nätt bällregn faller i och med detsamma, man spänner upp sina en-tous-cas, man höjer sig på tåspetsarne, man ser de ljusa hufvudena, men — hvad vill det säga? Studenterna fara ju hjertlöst förbi alla dessa nyfikna! Huru förklara detta! Jo, helt enkelt så, att ångfartyget gick till slussen med sin dyrbara last af kappsäckar, studenterna landstego på Carl Johans torg och derifrån togs marschen till slottet. Nu började oredan. Alla dessa be