Göteborgsposten – 12 juni 1862, sida 2

William gick ut. Carlyle stödde sig emot fönstret. Doktorn stod upprätt, med armarne i kors, i fulla dagsljuset. Isabel stod äfven bredvid läkaren. Alla tre voro insvepta i ett starkt ljusskimmer, men en tjock slöja dolde Isabels drag. Man såg henne sällan utan denna slöja, som hon oförmärkt iklädde sig vid alla tillfällen. — Hvad är er tanka, doktor? frågade Carlyle. — Visserligen är barnet mycket svagt, svarade han med den ton som läkare vanligen i dylika fall antaga. Men. — Hill, doktor! afbröt Carlyle med låg och rörd röst. Tala uppriktigt: jag vill veta rena sanningen. Var icke rädd för att säga mig den. Doktorn syntes tveka. — Mr Carlyle, sanningen är mången gång svår att höra! — Sant, men icke omöjlig att höra. Huru grym den än må vara, så kan ni yppa den för mig. Här finns ingen mor att trösta. — Nå väl! Jag skall då säga er rena sanningen! — Är det fara för lifvet? — Ja, barnet har under sin uppväxt fått anlag för lungsot, som nu i högsta grad hotar det. Fadren qväfde sin ångest inom sig. Det var en själ som kunde beherrska sig. Hur stor ömhet och kärlek han äfven kände för sitt barn, tvang han sitt hjerta till tystnad, äfven med fara att det skulle sprängas. Han stod orörlig med till hälften nedslagna ögon. Efter några minuters inre kamp bröt han tystnaden.