Göteborgsposten – 12 juni 1862, sida 2

de henne sin tjenst. För att bättre kunna se henne, tog doktorn af henne glasögonen, men hon återtog dem straxt med darrande hand samt dolde sitt ansigte i den andra och nedsjönk på en stol. Öfverraskad af denna scen, närmade sig Carlyle till henne och frågade: — Är ni sjuk, m:me Vine? Hon påtog åter sina glasögon under slöjan och stammade ännu blekare: — Mina herrar, jag beder er, afbryten ej edert samtal för min skull. Jag tackar er begge; men jag lider stundom af lindriga spasmer och tycks då vara sjukare än jag verkligen är. Nu är det öfver. Doktorn lemnade henne i ro och Carlyle gick åter till fönstret. — Hur skall man behandla saken? frågade han. — Hur ni behagar, eller som barnet sjelft vill. Låt det blott få sin vilja fram i allt, antingen det vill leka eller hvila sig, gå eller rida, äta eller dricka. Det är likgiltigt hvilket. — Jag tycker, doktor, att m allt för fort uppger hoppet. Doktorn skakade på hufvudet. — Ni vill veta min mening och jag säger det jag tänker. (Forts.)