Göteborgsposten – 11 juni 1862, sida 1

— — -wwL ——— Jag seglar till Spanien. Till syster Patrocinio! Stor tåreutgjutelse. Mitt parti är taget. Så ske det! Nu veta vi icke precist om så verkligen skall ske, men emellertid har ryktet härom redan spridt sig otver hela Europa och det är en at dagens pikantaste nyheter. Påfven vill göra allvar af sin gamla plan att lemna Italien åt sitt öde, men han vill icke lemna det som en rymmare, han vill göra det med effekt, öclat, han vill göra en storartad sortie. Trehundra biskopar och kardinaler skola följa honom till fots ända till hafskusten, alla skola de sjunga en psalm och alla skola de, ankomna till Civita Vecchia, skaka dammet at sina sandaler. Men den fransk-sardinska besättningen skall vara uppställd i stor parad och skyldra gevär för dem, när de draga förbi. Det är obestridligt, att för hundra år sedan skulle ett dylikt upptåg gjort mycken sensation och skakat den katolska verlden i dess grundvalar; i vår tid skall verkningen deraf blifva mindre, och det är icke omojligt, att Pius IX misstager sig något i sin sorutsättning om scenens effekufullhet. För vår egen del tro vi sannerligen han handlade klokare i att resa incognito som t. ex. kammarherre de S:t Pierre. Ryssland har, mer än någonsin, blifvit öfverraskningarnes land för hela Europa. Hvem skulle ha föreställt sig, att i detta rike, under ett despotiskt tryck, under absolut brist på all pressfrihet, under förhållanden, der icke blott den allmänna diskussionen varit en ren omöjlighet, utan ordet man och man emellan varit förbundet med lifsfara, att der skulle någonting kunna mogna? Hur skulle man kunnat drömma en så djerf dröm, som at plötsligen, inom några få månader, all denna sibiriska vinter skulle förvandla sig till en tropisk sommar, all denna död tll en liflig mouvement, all denna eviga orörlighet till en serie af framsteg på framsteg? Och likväl synes detta skola ske, rättare: har redan till en stor del skett. Det har i politiskt afseende företett sig i Ryssland ungefär samma lenomen, som i växtverlden med vissa träd och plantor; frukten har blifvit ull, utan mellanlänk af föregående blomstring och frosätining. Dessa politiska ryska fikon utveckla sig omedelbart ur qvisten det ena efter det andra; bondemancipauon, tryckfrihetslagar, konstitution, offentlighet vid domstolarne, jury! (!!) Man har hittills i Ryssland knappast egt ord för dessa begrepp, man improviserar dem; begreppen sjelfva höra ju til en helt annan civilisation, än den muskovitiska, man lånar då hvar man lättast finner, och ej som frågosatser att i oändlighet ånyo debatteras på ryska, utan som redan tillräckligt af andra tolk genomdebatterade sanningar, och man uttörer dem straxt i praktiken. Vi finna åter här ett märkvärdigt och slående prof på den sällsynta statsmansinstinkt, hvilken nästan alltid karakteriserat den ryska styrelsen; Ryssland har i det sista orientaliska kriget erfarit, att det icke längre betyder något som krigförande stat mot de vestra makternas koahtion, dess krigiska eröfringar i Europa äro slut, det bryter då på en gäng, efter vunnen erfarenhet, en sekelgammal tradition och borjar en ny taktik. Det omskapar sig i ett nu ull ett politiskt framskridts-land och bereder sig till att inom kort tid göra alla de resultater äfven till sina, som det mera diviliserade Europa endast lyckats åstadkomma genom en lång historisk utveckling. Det är vår ölvertygelse, att Ryssland, politiskt fritt i det inre, sålunda i stånd till att möta de andra fria europeiska staterna som en gelika i alla afseenden, skall blifva, vi säga ej farligare, ..0 7 oem