Göteborgsposten – 6 juni 1862, sida 2

— En björn från Ryssland! upprepade Richard under det Barbara storskrattade. — Otway Bethel är återkommen, klädd i något som man tror vara en björnhud och derföre har han fått sitt nya namn. Skola vi få veta om han har någon del i mordet? suckade Carlyle. Richard skakade på hufvudet. — Han kan omöjligen ha någon del deri? Det har jag alltid sagt. Men hvad mått och steg skall man taga om jag igenkänner Lenison för att vara Thorn? — Deri ligger just svårigheten, mumlade Carlyle, — Hvem skall börja anfallet! — Ni sjelf naturligtvis, Richard. — Jag? Vill ni jag skall handla sjelf? — Visserligen! Hvem skulle väl annars göra det? — Jo, ni, mr Carlyle! ÅÄÅtag ni er saken. — Aldrig! Den rör Lenison! — Hvarföre dessa betänkligheter, mr Carlyle! Hvilken man i ert ställe skulle icke begagna sig af tillfället att få hämnas? — Jag skall förfölja Hallijohns mördare ända in i döden, men med min hustrus förförare vill jag ej hafva något att skaffa. Ack! hur många gånger, sedan han ånyo kom till West Lynne, har jag ej varit färdig att klappa upp honom med mitt ridspö! — Han förtjenar verkligen att bli piskad till döds med ridspöet! — Nej, Herran säger: min är hämnaden, jag skall vedergälla — och åt honom öfverlemnar jag den. (Forts.)