Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 2

— Tror ni på ett oundvikligt öde, m:me Vine? — Ja, utan tvifvel! — Godt, men jag tror icke det, sade hon med bestämd ton och närmade sig samt satte sig i samma soffa som William nyss lemnat, så att hon hade m:me Vine ansigte mot ansigte. — Har ni någonsin hört att denne sir Francis Lenison dragit olycka öfver detta hus? — Olycka! stammade m:me Vine. — Ja det har han gjort, återtog hon, som antog guvernantens häpnad vara ett bevis på okunnighet om de förflutna tilldragelserna. Det är han som förledt lady Isabel att öfvergifva sina pligter och sitt hus, fast hon kanhända var lika benägen att följa honom, som han att förleda. — O, nej, nej! utropade m:me Vine i ett ögonblihks glömska, åtminstone förefaller det mig otroligt! — Det är just det som man icke kan veta och hvad gör det väl i öfrigt till saken? Det säkra är att hon rymt och lika säkert är äfven att hon gjort det af fri vilja. Känner ni till omständigheterna något närmare? — Jag, nej! Hon ville svara ja, men kanske hade hon då måst redogöra för hvarifrån hon kemtat sin kännedom. — Nå väl! Han vistades en tid på East Lynne. Han var landsförvist och vågade icke visa sig i England, men Å Carlyle var ädelmodig nog att erbjuda honom en fristad på East-Lynne, ett ställe der hans kreditorer ej hade skäl att söka honom, tills hans affärer blifvit ordnade. Han var bekant i lady Isabels familj och till tack för mr Carlyles