Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 2

Jag ber er derföre, m:me Vine, att icke hädanefter Alraga er så stora utgifter. — På hvem skulle jag väl eljest använda mina besparingar? Jag älskar dessa barn, svarade hon temligen lifligt, afundsjuk öfver att Barbara blandade sig i hennes ätgöranden med de barn, hon fått sig anförtrodda. — Använd dem för egen räkning; hvarom icke, så sätt dem in på något säkert ställe. Jag ber er uppfyll min önskan, m:me Vine, ty annars måste jag på mera bestämdt sätt sätta en gräns för edert ädelmod. Ni är allt för god, ni uppoffrar er sjelf; men om pi glömmer er, så är det vår skyldighet att rätta er. — Jag skall för framtiden vara mindre frikostig; likväl må det tillåtas mig att stundom gifva dem ett litet prof på min vänskap. — Ingenting hellre, blott det sker med måtta och ej för ofta, men köp icke så dyra saker. — Har ni någonsin stått i någon slags beröring med sir Francis Lenison? frågade Barbara nu utan den ringaste inledning. Guvernantens hjerta hoppade till, hennes kinder voro mörkröda och hon svarade med qväfd röst: — Nej, min fru! — Jag förmodade, att dömma efter edert utseende då jag en gång talade med er om honom, att ni kände eller hade kännt honom. Således är han alldeles främmande för er? — Ja, min fru! Barbara höll upp en stund.