Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 2

der i sjelfva verket Lenison. Hör på! Jag skall, om ni så vill, berätta er den sorgliga historien. Isabel, som frågade sig hvad gemenskap Francis Lenison och Richard Hare kunde hafva med hvarandra, beredde sig att lyssna, och nu berättade Barbara för henne brodrens långa och beklagliga historia, inträngde i de allra minsta detaljer, gaf den alla möjliga tydningar, omtalade sina många möten med Carlyle för Richards skull samt slutade med att meddela guvernanten att Richard vore oskyldig och att, enligt hennes tanke, Hallijohns mördare, den förmente Thorn ej kunde vara någon annan än sir Francis Lenison. Lady Isabel lyssnade med öppna läppar, tyst och djupt rörd. Men när Barbara anklagade Lenison för mordet, vände hon sig lifligt om med blixtrande dga och klappande hjerta. — Det är omöjligt, ropade hon med fasa, denne man, denne Lenison kan icke vara en mördare! — Ack, jag är så öfvertygad, upprepade Barbara hänförd, att jag ej hyser det ringaste tvifvel. Jag igenkände honom då han så fräckt harangerade för folket. — Det förefaller mig omöjligt, återtog Isabel. — Jag kan nog förstå det, inföll Barbara, men märk väl att jag meddelade Carlyle mina misstankar, och att han åter igen sade mig att Francis Lenison i eftermiddag blifvit igenkänd af tvenne personer som bedyra att han icke är någon annan än Thorn, Hallijohns baneman. Lady Isabel stirrade på mrs Carlyle, men blef icke öfvertygad. St HS (Forts.)