Göteborgsposten – 4 juni 1862, sida 2

— Nej, nej, mitt barn; man hvilar der sin kropp, i väntan på att den på den yttersta dagen skall uppstå tusen gånger skönare; men vi förflyttas till ett ställe af frid och lycka, dit bekymmer och lidanden aldrig nå. Ah, jag skulle sjelf vilja vara der med dig, mitt barn! — Ni säger, att jorden är full af lidanden, m:me Vine, men jag deremot finner henne så skön, så glädtig, isynnerhet då solen skiner, då det är varmt och fjärilarne svinga omkring i luften. Ahl! vänta bara, till ni får se East Lynne under en sommarmorgon, då ni kan fritt springa omkring i gräset och edra ögon mötas af trädens blad, af den blå himlen, af rosor och andra blommor — då skall ni ej längre säga, att jorden är jämmerfull. — Ja, jorden skulle kunna behaga; man skulle kunna sakna den, men man förgås uppå den af smärta och lidanden. I alla fall kan denna verlden ej jemföras med himlen och all dess glädje. Man har sagt mig, att det finnes menniskor, hvilka frukta för döden: det härleder sig deraf att de frukta, det de icke skola komma till himlen. Men när Gud kailar till sig ett af sina små barn, så gör han det, derföre att han älskar barnet. Himlen, min gosse, är ett paradis, det rosorna ej bafva några törnen och de andra blommorna ej behöfva fula rötter för att växa. — Jag har sett dessa himlens blommor, afbröt William, som i sin ifver reste sig upp i sängen. De äro hundrade gånger vackrare än de som växa dernere i trädgården. (Forts.)