Göteborgsposten – 4 juni 1862, sida 1

—— — det skulle icke i Grekland finnas ministerkandidater? Hvad är då detta för ett land? är det icke Alcibiades gamla land, alltid nyupptäckt af den store geografen Petermann och af Fredr. Bremer? Ett land, som ligger i Europa om än litet åt sidan, och detta land skulle icke ega ministerämnen i hvarenda vrå? Vi vilja icke härpå svara afgjordt nej, men hvad vi veta, är att den ena veckan efter den andra förgår, utan att kung Otto hittar någon minister, hur han än letar och lyser med ljus och lykta. Åtminstone bar han en högst desperat otur. År det en bland tre, som undantagsvis icke genast ger honom korgen, då är denne likväl någon, som har den näsvisheten att törarga honom med vilkor. Och då dessa vilkor af fullkomligt goda skäl icke från kung Ottos ståndpunkt kunna beviljas, står man der och kommer icke ett tuppfjät fram. I sjelfva verket torde detta vara en så godt som ensam stående casus i verldshistorien. Man har visserligen hört omtalas att prester begärt befrielse från ärofulla konsistorialgöromål och att en och annan aktad medborgare undanbedt sig förtroendet till riksdagsman, ja d:r Lagberg i Söderköping ville icke veta af att heta riddare och excellensen Ihre har icke velat vara den adertonde, men att i ett helt konungarike det icke skulle finnas fem personer, villiga att utan reservationer och vilkor öfvertaga regeringsportföljerna och, hvad som är mer, bli excellenser, — detta skall söka sin lika. Det är, som det vill tyckas, en tyst öfverenskommelse mellan allt hvad som slutar på throni, logos, Åpulos, Åonghi, ivas och atos att heldre våga lit och blod, ja att heldre genomgå en kurs i klassisk grekiska för protessor Spångberg i Upsala, än blifva kung Ottos högstbetrodde män. Låt honom taga sina tyskar, heter det. Och tyska kandidater äro der i hundratal. Der äro geheimeråder, professorer, vonder-Tannar, förlupna schleswig-holsteinare, durchdrifna profryttaro och genialiska hofjunkare nog, som eljest hjertans gerna skulle vilja rädda kung Ottos tron och taga detta Grekland på sitt kapitel, men det är en enda hake dervid: dessa herrar — de töras inte. Å andra sidan, i fall kung Otto skulle af omständigheterna se sig tvungen att regera på egen hand, utan ministrar, utan ansvaringar, endast med tillhjelp af sin hulliga gemål, hvad då? Hittils är allting spändt i Grekland, då vore det på en gång förspändt. — Prinsen af Wales har blifvit turkisk serafimerriddare, — stor sak! Konungen af Portugal gifter sig in 1 Savoyska huset, — det är ett godt hus. Mazzini har lönligen varit i Bergamo, men åter rest sin väg, — ingenting ovanligt. Deremot — hur förhåller det sig egentligen med den unge och berömde general Mac Clellans stora seger vid Yorktown! Saken är ännu långt ifrån riktigt upplyst. Enligt de separatistiska tidningarne har man hållit den unge och berömde och tappre general Älellan komplett för narr. I spetsen för sina slutna kolonner har den tappre generalen ryckt fram mot förskansningarne, — han har med några enkla ord af ädel patriotism eldat sina krigare, och med ett skalande Ålefvo Unionen! har man stormat, — totsande de vidöppna svarta kanongapen, — nått, oskadad, till vallarnes fot, i ett nu rest sina stegar, klättrat upp .... På några enorma säckar, fyllda med sand I 000 — 2 a 2 3 YT .