Göteborgsposten – 3 juni 1862, sida 3

Från Utlandet. Underrättelserna från Amerika utgöra blott närmare detaljerade berättelser om hvad redan pr telegraf blifvit bekant. Sålunda bekrästar det sig fullkomligt, att de Norden tillhöriga tem pansarfartygen Monitor, Galena, Nangatuck, Port Koyal och Aristook, som voro i färd med att på Jamesfloden rycka tram mot Richmond, slagits tillbaka genom några batterier i Fort Darlm, sju mil nedanför Richmond, dit floden är klar. Nämnde fäste ligger på en höjd och så högt att Monitor icke kunde höja sin kanon tillräckligt och nå batterierna, under det deremot fästets artilleri gjorde stor skada på fartygen, ombord å hvilka 1,000 å 1,100 man stupade, heter det i den amerikanska rapporten, hvilken dock torde vara justering underkastad, alldenstund, såsom bekant, de amerikanska sifferuppgifterna vanligen bruka utmärka sig för att hafva en nolla för mycket. — Aderton skott från fästet inträngde i Galenas skrof; men Monitor deremot var oskadad. Ett nytt anfall väntas snart på fästet. Emellertid kan äfven denna strid ej anses hafva löst frågan om fästningars eller pan-arsartygs företräde, eftersom striden här var ojemn. — Vid Fort Darlin hade floden derjemte stängts genom kedjor, pålar och sänkta fartyg. General MUlellan har ryckt ända fram till Betons Bredge, 15 mil trån Richmond. Bryggan förstördes af sydcrupperna, då nordtrupperna nalkades och blow befunno sig 2 mil från nämnde ställe. I allmänhet ha sydtrupperna rest alla möjliga hinder, för att hindra nordtruppernas framryckande. I den proklamation, som nordpresidenten Lincoln utsardat och hvari han protesterar mot general Hunters proklamation om slafvarnes frigifvande, heter det vidare, att han (presidenten) förbehåller sig att afgöra om slafvarne i någon stat skola förklaras fria och om det, vid en viss tid eller i något fall, skall bli en oundgänglig nödvändighet för regeringens upprätthållande att utöfva en sådan makt. Han hänvisar derpå till det af kongressen fattade beslut om att skola samverka med slafstaterna för en gradvis befrielse, och säger: Jag vädjar nu med allvar till folket i dessa stater. Jag uppmanar er alla att framlägga edra skäl för eller emot. I kunnen icke, om ni än viljen, vara blinda för tidens tecken. Viljen j icke omfatta mitt förslag? Må icke framtiden en gång kunna beklaga sig öfver att ni försummat ett tillfälle till att göra så mycket godt! I allmänhet har general Uunters proklamation och presidentens protest gjort stor uppståndelse i alla läger. Ministören hotas med upplösning emedan åsigterna derinom äro delade. Och besynnerligt ser det verkligen ut. Huru kan en general djerfvas utfärda en sådan omhvälfvande proklamation, utan att vara dertill från högre ort inspirerad? För öfrigt torde man med skäl kunna hysa åtskillig misstro mot den der gradvisa frigörelsen, som Lincoln så mycket förordar, och det finnes de, som tänka att då