Göteborgsposten – 31 maj 1862, sida 2

Denne talare var naturligtvis Lenison. Dill ställde sig med allvarsam mine och lyssnade, Ebenezer hörde på under ett hänfullt löje. Men en ny rörelse bland folkhopen dref dem långt tillbaka; de sägo ej mera talaren, men de hörde honom. De sågo nu från ändan af gatan komma emot sig en varelse, som fullkomligt liknade en rysk björn, gående på bakfötterna. — Gud forskone mig! sade Ebenezer häpen, sedan han väl fått ögonen på björnen; Gud förskone mig tror jag icke att det är Bethel. — Bethel! upprepade Dill och såg på den kommande. Hvad han är utstyrd! Det var Otway Bethel, som kom från en resa, insvept i en vid björnpels. Han bar en björnmössa och hans långa hår, som hängde ned öfver ansigtet, skulle kunnat tjena rådman Hare till peruk under alla hans återstående dagar. Han företedde en anblick, som kunde komma hvar och en att rygga tillbaka, hvilket Dill äfven gjorde, liksom om han fruktade att bli biten. — Huru heter ni? — Betel, svarade vilden och räckte Dill handen. Jag ser, Ebenezer, att ni är er lik. — Uvarifrån kommer ni? Helt säkert från nordpolen? — Jag kommer ej så långt ifrån. Men hvad är det för stoj? — När kom ni, mr Otway? frågade den gamle Dill. — Jag kom nyss med fyratranen. Men kvad är det det då som står på? i (Forts.)