Göteborgsposten – 28 maj 1862, sida 1

——— — — —— — orubblig frihetskänsla, för energi och kraft. Ty många och mäktiga ståndsintressen skola söka omintetgöra de liberalas sträfvan efter genomdritvandet af er ropresentationsresorm, som förenar allmän rätt med allmän säkerhet. Här gäller således framför allt att till representanter utses sådana män, hvilkas äsigter i representationsfrågan äro kända och som man vet ej skola vackla ett steg vid befordrandet af denna för vår framtida utveckling och för hela Norden så vigtiga sak, Vi hafva förut omnämnt nödvändigheten af förberedande mötens sammankallande, der nödiga ofverläggningar kunde hållas och vissa framstående grundfrågor i saken diskuteras. Bland dessa frågor är en af de vigtigaste den: skall för en blifvande representation valordningen vara medelbar eller omedelbar? Då den bekanta petitionen för någon tid sedan frambars till justitiestatsministern med begäran att han måtte i sin mån befordra representationsreformens sak, svarade h. ex. bland annat, att han skulle arbeta för densamma med särskildt fästadt afseende vid de båda brödrarikenas representationsförfattningar. Häri låg ett vigtigt uttalande, ty dessa ord inneburo, att enligt ministerns åsigt alla privilegier måste kastas öfverbord, liksom hvarje klasseller ståndsskilnad, alldenstund såväl Danmarks som Norges författningar båda äro bland de folkligaste i Europa och fotade på tidsenligt liberal basis. Men i dessa båda författningar är valordningen helt olika: i Norge sker valen genom elektorer, eller med andra ord, der förherrskar det medelbara valsättet; i Danmark eger öfverhufvud motsatsen rum, eller valsättet är der åtminstone för Folkethinget, Danmarks Underhus, omedelbart. Vi förklara här vår åsigt (grundad på aktgifvande å de senaste företeelserna inom grannrikena) vara den, att det omedelbara valsättet ar det som mest tillfredsställer den antagna grundsatsen: allmän rätt med allmän säkerhet. Detta var äfven, om vi minnas rätt, ett af de resultater, hvartill reformkomitGen i Örebro kom genom sina diskussioner, i hvilka ett önskadt närmande till Danmarks försattning utgör ett framstående drag. Det är ej längre någon hemlighet, att i Norge vissa önskningar låtit sig förnimma om vinnandet af en ändring i valsättet, och sannolikast är att, isall Sverige antager en friare författning i detta afseende, äfven Norge skall skynda efter. Deremot har från Danmark endast hörts den största belåtenhet med valordningen för Folkethinget, under det att missnöje ej sällan gitvit sig tillkänna öfver valsättet för Landschinget, hvilket är underkastadt åtskilliga inskränkningar. Det är naturligtvis en stor vinst för oss att kunna begagna till vår fordel de erfarenhetsrön som i Danmark och Norge gjorts. I Danmark eges valrätt till Folkethinget utaf hvarje välfrejdad man, som har infödingsrätt och har fyllt 30 år, såframt han icke, utan att hafva eget hushåll (Husstand), står i tjenst hos någon enskild; åtnjuter eller åtnjutit understöd af fattigvården, hvilket icke blifvit eftergifvet eller återbetaldt; ej mera förfogar öfver sitt bo och icke haft tast boningsplats under ett år inom den valkrets eller den stad, i hvilken han uppehåller sig, då valet försiggår. Denna enkla valparagraf innebär dock allt hvad man förnuftigtvis kan begära, och vi tro, att de liberala böra strängt fasthålla vid en dylik med afseende på bestämmandet af valsättet till den lägre kammaren. Återstår nu valbarheten. I detta afseende förorda vi den största möjliga utsträckning, på det Lallas rätt må kunna ses till godo; ty det öfverensstämmer alldeles icke mera med vår tidsanda, att anse en hög älder, en hög börd eller stor förmögenhet m. AA —C—