Göteborgsposten – 24 maj 1862, sida 2

vernanten inträdde, för att skynda att söka upp sin man. I letsamma hon gick genom korridoren, bördes portklockan häftigt ringa. Hvem kunde väl det vara vid denna sena timme. Ingen annan än miss Carlyle, som kom med majestatisk och stolt hållning, hopbitna läppar och argt stirrande ögon. Men innan vi gå vidare, är det bäst vi underrätta läsaren om att miss Carlyle, som tillbragt en del af eftermiddagen sittande vid fönstret hemma hos sitt, flere gånger, utan att hon kunde göra sig reda derför, sett en ovanlig mängd menniskor gå och komma på gatan, och att hennes brors kontor bokstafligen var öfverfyldt af ifriga och glada besökande. Ilvad står då på? frågade naturligtvis miss Carlyle sig sjelf, under det hon tillplattade nässpetsen mot en af fönsterrutorna, för att kunna se bättre. Hon hade snart fått syn på sin bror, som följdes eller beledsagades af domaren och rådmännen i staden; men om hon slagit och trummat aldrig så på fönstret, skulle Carlyle likväl icke sett eller ens kommit att tänka på henne, så mycket var han upptagen med sig sjalf. Slutligen hade gamle Dill, som gått sist ut från kontoret, blifvit varse miss Cornelia, och då han såg henne gifva honom tecken att stiga upp, skyndade han att göra dutta, hvarvid följande samtal uppstod: — Hvad betyder allt detta folk? Ilvad står då på, mr Dill ? — Någonting mycket vanligt, miss; dat är deputationen. — Hvilken deputation?